Hembyborna I

Ett inledande smakprov ur Hembyn och Hembyborna

av Arne Larsson

Granbergsträsk är en by på, eller på sydsidan av två lidar och ett berg och där söder om, träsket.

Från väster Skogliden, Hemliden och Hemberget.

I en dalgång mellan Hemliden och Hemberget hade Nisch-Olas söner bosatt sig, alla med olika efternamn.

Först från öster bodde Ekman, i det hus som flyttats från nybruket i Grundträskliden.

I nästa hus i väster bodde Vidmark, Gregorius som allmänt kallades Greken. Därefter i väst kom Gellerstedt.

Längst uppe i dalgången mellan Hemliden och Hemberget hade Linderstedt byggt sitt hus.

Linderstedt hade utan tvekan fått den mest natursköna tomten om han hade byggt 50 meter längre söderut.

Men Linderstedt valde att bygga där han byggde, vilket innebar att man i fönstret i söder endast kunde se en lägda samt skogen söder om sjön. Mot öster kunde man se en liten bit av sjön, eller träske' som alla sa.

"Hå va väl för å djävles" svarade en av sönerna när han fick frågan om husets placering.

Gift med en thailändska?

Han som bodde i mitten närmare träske', än Gregorius Widmark, Greken alltså, var gift med en thailändska.

Naturligtvis var det inte så att a Eva var från Thailand, men hon var så otroligt arbetsam att man kan undra om det inte en gång funnits samma gener hos forna svenska kvinnor som finns hos thailändska dito,

Även Evas söner blev mer arbetsamma än de flesta.

Som bärplockare var de nog i klass med Sydostasiaterna.

Går man åt nordost så kommer man till Frans. Vem var då Frans?

Jo, det var en av polio något handikappad man, som lekte och roade sig med alla ungdomar födda på 1920-30-40 och 50-talet.

Han anordnade skidtävlingar, fotbollsmatcher och andra tävlingar för byns ungdomar.

En av flera somrar när han var arbetsledare för ett gäng ungdomar i skogsarbete, plantering eller röjning så hände det sig att kronjägaren kom på besök och

upptäckte att där förekom absolut inget skogsarbete utan i stället någon form av friidrottstävling.

Hur Frans klarade den saken veta vi icke. Men att han obekymrat fortsatte att vissla har vi vetskap om.

Fortsätter vi längre norrut mot Hembergets fot finner vi en gård där preventivmedel inte använts i alltför stor utsträckning.

I den gården har tre kvinnor i tre olika generationer fött mer än två kompletta fotbollslag.

Till detta kommer ett antal tikar vars lösaktighet verkligen uppskattats av byns hanhundar.

Hur många valpar det blev förtäljer icke historien.

Västerut- Gellerstedts kåken, den användes som skolhus framtill att det nya skolhuset byggdes.

Seth Larsson med familj bodde där ett tag, förmodligen även fler. Den siste som bodde i huset var Fritiof (Frid) Andersson.

Sen kom Wahlbergs, där Klara hade sin Konsumbutik. I det stora skyltfönstret till höger om den lilla dörren med "plingan" brukade man faktiskt skylta på skyltsöndag.

Nu är vi framme vid skolhuset.

Vad som gömts i dessa väggar vet ingen, men det är mycket.

Magistern kom ofta försent...

Vår magister kom ofta för sent på morgonen, hängde upp sin rock och sälskinnsmössa medan han talade om att han blivit försenad av ett viktigt telefonsamtal.

Magistern hade en vedbod och kommunen (skolan) en annan.

Ibland slängde han klabbar över väggen från skolans vedbod till sin egen och ibland beordrade han oss elever att köra ved från kommunens vedbod till sin källare.

Han hade då naturligtvis köpt veden av kommunen enligt egen utsago.

Måndagar hade vi slöjd. Flickorna nere i småskolsalen och vi pojkar i slöjdsalen ovanför.

Eftersom våra lärare nästan alltid voro sena till dessa lektioner så hann vi pojkar med att släppa räls, en eller ett par gånger.

Släppa räls, behöver nog en förklaring.

Jo det var så att det fanns en 1,5 meters järnvägsräls uppe i slöjdsalen.

Även om vi icke voro så starka så voro vi väldigt målinriktade. Vi lyckades alltid fåupp rälsen på hög höjd för att sedan släppa den i golvet.

Ett eller annat halvdåligt lysrör i flickornas slöjdsal brukade slockna. Tjejerna tyckte att vi var larviga.

Cirka 500 meter längre västerut, där fanns en familj som ansågs ha en alldeles för stor "dyngkas" bakom ladugården.

Hur folk nu kunde engagera sig i en grannes dynghög kan inte jag förstå, men så var fallet.

Nu är både "fuse" och dynghögen borta, så ingen bryr sig längre.

Lia

Att Lia är en av de äldsta bosättningar i byn är väl ställt utom all tvivel.

Per Nischa född 1800, han som byggde Per Nischa-dammet lämnade sitt hus och hemman till Lars Anton Persson sin son samt till mågen Jakob Karlsson, än Lass a än Jakob Karlscha.

Vad som hände vete vi icke, men än Lass a än JakobKarlscha delade huset i två delar och flyttade ena delen 80 meter österut.

Båda byggde senare ut sin del av huset.

Om de två var osams eller sams, eniga eller oeniga kommer vi aldrig att få veta, för båda har legat i Österjörn med näsan mot öster i 100 år.

Nedanför Lia låg träpatron E Widmarks sågverk.

Mittemot sågverket i en liten stuga bodde på sin ålders dagar Vilgot och Karolina. Vilgot brukade sitta på en bänk framför vedboden nära landsvägen. Han var pratsjuk, så den som passerade på vägen blev alltid uppmanad att sitta ner för en pratstund. Den som inte hade tid att stanna fick en rejäl utskällning, blev kallad-högfärdig och en del annat.

Tro inte att dessa avbasningar var på skoj. Nej gubben var helt enkelt flyg förbannad.

Men om samma person en timme senare stannade och pratade så var allt glömt och förlåtet.

Världsmästare

I Granbergsträsk har en världsmästare på skidor, Lennart "Lill-Järven" Larsson och en författare, Birger Wikström, vuxit upp.

Det har inte funnits några större förbrytare i byn, fast en del småbrott i trafik, jakt med mera har naturligtvis begåtts.

Hur många älgar som tjuvskjutits vet jag inte, men i början av 30-talet uppdagades en tjuvjakt på älg som fick rättsliga efterspel.

En person fick böter för att ha skjutit en gräsand den 5 maj, året vet jag ej. Men 1936 sköts den första lovliga älgen, på Hålmyran.

Jag har länge vetat att älgen egentligen sköts väster om Hålmyran, alltså på Kronmarken, där man inte hade jakträtt.

Senare har jag fått veta att det var nära fem kilometer väster om Hålmyran. Men det var i alla fall den första lovliga älgen ...

När vi nu är inne på jakt så hamnar vi i Skogliden.

Känd storjägare

Skolijohan hette husbonden i Skogliden i början av 1900-talet.

Han var en känd storjägare men hans begrepp om lagar, paragrafer och jakttider stämde inte alls med vad laglydiga personer ansåg.

Han kunde inte förstå att det var brottsligt att skjuta eller gillra tjäder på våren så därför var han inte rädd att berätta om sina jaktbravader.

Han var nog långt ifrån ensam om denna åsikt.

Man kan undra om hans gener kommer att dyka upp igen?

På 50-talet kom traktorn till Skogliden

Jag vet inte -om traktorn kom före eller efter renskjutningen.

Men det var så att ett antal strörenar gick omkring på lägdorna i Skogliden.

Husbonden i Skogliden bestämde sig för att med älgstudsaren träffa hornen på en stor rentjur, för att skrämma iväg den.

Rentjuren blev inte alls rädd, den tvärdog, vilket man gör när man får 11,6 grams kula genom huvudet.

Jag minns att lappen som kom dit körde motorcykel.

Traktorn användes som dragare till den nyuppfunna potatisupptagaren. Potatisupptagaren byggdes på en gammal hästslåttermaskin.

På svänghjulet hade en form av propeller eller liknande monterats.

Hur långt eller länge man prövade denna uppfinning vet jag ej, men ingen människa skadades av kringflygande sten eller potatis, som likt en sprängning med dynamit spreds hundratals meter.

Om något djur i den närbelägna skogen dödats eller skadats vet ingen.

På 60-talet inköptes en Volvo Duett till Skogliden.

Grannarna, eller åtminstone en granne skyndade till Skogliden för att hinna se Duetten innan den byggdes om.

Här lämnar vi Skogliden och gör ett snabbsvep över byn med två lidar ett berg och ett träsk.

På den tiden Gubben Skog huserade på Lia (Harrys hus) så var han ofta irriterad på ynglingar som smög omkring runt huset för att få kontakt med någon av hans döttrar.

Eftersom det ofta hände att gubben ilsknade till så pass att han kom utrusande på

för att jaga ifatt fridstörarna kom man på en ide'.

En mörk natt togs brotrappan bort och ersattes med någon typ av kälke med skrinda.

Sedan var det bara att sätta igång att reta gubben.

Gubben blev arg, rusade ut. Kälken med den arga gubben bjöds på en åktur utför Libacken.

Vilka som var med på detta upptåg vet vi ej.

Men Ambrosius "Broppen" Larsson lär ha varit inblandad för han var ofta med där det hände något.

En del mindre allvarliga hyss gjordes också.

Vem målade Daniels sommarfuse en försommarnatt?

Vems klädtvätt var det som hängde på tork vid Fäboddammet?

Jo, det var Måns!

Alla i byn fick ett tackkort från Måns som tackade för uppvaktningen på sin högtidsdag.

Det spekulerades väldeliga om vem denne Måns var, det var till och med insändare i Norran.

Buspojkarna hade nått sitt mål.

Kanske någon i dag har svar på denna fråga.

Viska nu försöka förstå hur det var att bo och växa upp i denna by.

Vi kan försöka att röra oss i mitten av 1900-talet, men även framåt och bakåt.

Snuset och filtjetten

Snuset har tyvärr varit en stor del av mitt liv, 50 år kanske, trots att jag ännu ej fyllt 60.

Mina första snusar skulle jag tro sponsrades av Gustav Lundström med vilkens söner jag njöt av snusets verkningar uppe i Sundqvistsbacken, med utsikt över byns västra del.

Att jag blev snusare är lite märkligt eftersom jag som barn tyckte att snus var äckligt. Min farfar snusade, han hade sitt blå snuspaket i farstuskrubben.

När jag åt filbryta, alltså fil i vilket jag bröt ner tunnbröd, så såg jag att brända delar av tunnbrödet blev mörkbruna ränder som påminde om snus, det tyckte jag var äckligt.

Jag tyckte även att min tre år yngre syster var äcklig.

Ni vet väl att när små barn äter själva så hamnar ungefär lika mycket mat på utsidan som på insidan, det tyckte jag var äckligt.

Men det fanns en enkel lösning, man hade inga barnstolar på den tiden så huvudet nådde bara strax över bordskanten, så därför var det bara att ställa Höganäskrukan med fil i, mellan mej och min nedgrisade lillasyster.

Min son tillfrågades en gång om han ville hålla i en av sina yngsta släktingar, men nekade till detta med motiveringen, ”jag tycker att småbarn är äckliga för det är jämt så mycke mat på dom".

Tillbaka till Höganäskrukan med fil.

Fil åt man under sommarhalvåret, därför har jag alltid undrat vem som förvarade filtjettn under vintern?

Ungefär när svalorna kom på våren så blev vi barn, med en burk i näven, skickade till någon granne för att hämta filtjettn.

Jag vet ännu inte var filtjettn befann sig under vinterhalvåret.

Tillbaka till snus och tobak.

Vi barn som i smyg rökte och snusade var tvungna att cykla till Jörn för dessa inköp. Om Klara på Konsum nekade att sälja till oss eller om vi inte vågade försöka vet jag ej.

Av äldre olycksbröder har jag förstått att det inte heller gick att köpa tobak på Ragnhild Rönnlunds kafé.

Man kan nästan säga att vi smygtobaksbrukare förbättrade vår kondition av detta.

En cykeltur till Jörn började med 5 km. plan mark, men när man passerat

5 km-skylten där Gunnar Backmansstigen nådde Grämmersvägen så blev det skönt utför. Köpte man snus i Jörn så kostade en liten dosa 75 gram 75 öre, en stor dosa 150 gram 1,50.

Hemfrakten av dessa inköpta dyrgripar var tung de första 5 kilometerna, men när man väl passerat Backmansstigen då var det lugnt, de var bara att glida hemåt.

Sötsakerna och dryckesbilen

Godis kunde man köpa hos Klara på Konsum.

Godissortimentet var begränsat (eller är det mitt minne är begränsat...) Jag minns endast två sorter av fem-öreskola. Rival mörkbrun, inslagen i mörkbrunt papper och Dixi ljusbrun kola, i gult papper.

Det fanns även en vit och en röd kola men namnen på dessa minns jag ej. 25-öres tablettaskar bestod av Tulo, Viol, Läkeroll, och Emser.

Läskedrycker köpte man kanske från den orangefärgade dryckesbilen med chaufför i gråbrungrön uniform.

Hur många olika drickor som fanns vet jag icke, men det jag minns var: Loranga. Sockerdricka och Blodapelsin, säkert fanns det många fler, men dessa är de jag minns från min tidiga barndom.

Öknamn och a-namn

Enligt elevernas skolstadga skulle alla barn över sju år ha ett så kallat öknamn. Jag presenterar öknamnen men ej de bakomliggande personerna.

Knallen, Jöjje, Paddan Plomp, Slompa, Mulle, Tandlös o ljut, Lingon-pissaren, Fjärtis, Stada, Lille Pedro eller, Knisen, Skråla för det, Målar Pippi, Joffen, Pyret, Flax, Tjho, Klimpen, Bunken, Bia, Hamapati, Knallen, Hoppla. Detta kan nämnas: Fjärtis var den som åt upp lingonen som Lingonpissaren pissat på.

Skråla för det, hade på grund av sin färgblindhet målat en grön älg. När detta uppdagades föll hand gråt.

När det i byn fanns två personer med samma namn så måste dessa åtskiljas på olika sätt.

Exempelvis: Lill-Rune och Stor-Rune, Lill-Karl-Erik och Stor-Karl-Erik. I båda dessa fall var den lille större än den store, det var åldern som åsyftades.

Ett annat exempel är Nich-Sten a än Skoli-Sten, den enes namn hänvisar till fadern och den andre till bostad i byn.

Men när det gäller gifta kvinnor så fick dessa knytas till sina män:

a Arturs Elna

a John Elna

a Grek Eva

a Arons Eva

a Nels Hilda

a Ambrosius Hilda

Sexualundervisningen

Vår sexualundervisning var på denna tid mycket bristfällig, dom små borrade hålen mellan pojkarnas och tjejernas utedass gav i stort sett ingenting.

Våra avbildningar av det kvinnliga könsorganet var en rund ring med ett streck rakt över, ungefär som danska ö-et, men med strecket lodrätt.

Det var kanske för att få klarhet i detta som en av byns pojkar bad en av byns kvinnor att få se hennes, "ja ni förstår väl vad ".

Hans förfrågan avslogs med motfrågan, var har du lärt detta uttryck? Jag tror faktiskt att det var en något äldre lymmel som bett honom fråga.

Två som kom lite längre i forskningen därbakom utedasset var Emil Larsson och Torsten Linderstedt, dom lyckades under lärarinnans dass, med en vidja nå ända fram till målet.

Efter att ha ertappats och straffats för det tilltaget så lovade Torsten, "attdärna ska i allri mair rör".

Han höll länge sitt löfte, men på äldre dagar föll han till föga, gifte sig och blev far till två döttrar.

Lindbloms

När jag skriver om Lindbloms så berättar jag om det grå huset vi rönnen mellan Linderstedts och Vidmarks.

I början av mina minnen av livet bodde där Emil och Elsa.

Vilka som tidigare bott och verkat där går vi inte in på just nu.

Yttersbäri-Elsa hon bodde som ni förstår av namnet i Yttersberg, med efternamnet Andersson.

Emil som då i sin ungdom bodde i Björkliden friade på den tiden till Elsa.

På dessa friarfärder körde han med en bäcker (bagge) som han under tiden för mötet med Elsa stängde in hos tackorna på gården. Enligt Emil så hade han tack vare detta en mycket tröttare dragare på hemvägen än på ditvägen.

Emil var känd för sina humoristiska historier, därför att han satsade mer på att historierna skulle vara roliga än sanna.

Han berättade bland annat att han på en av sina friarfärder med bäckern stannat till hos en nygift kamrat i Nickusberg. Denne beklagade sej över att hans fru inte längre var så tillmötesgående i sängen.

Emil berättade då att han rått sin vän att använda socker. Hans vän hade därför inköpt en mindre sockersäck.

En kväll när frun somnat så drog han av henne täcket och hällde innehållet i säcken över baken på frugan. Emil berättade att resultatet inte alls blev det han önskade, för han hade väl inte tänkt sig detta tillvägagångssätt.

Detta är Emils version, verkligheten kan vara helt annorlunda.

När Emil och Elsa blivit ett par så bodde de ett tag i Granbergsträsk, i dalen mellan Hemliden och Hemberget vid rönnen som ännu står kvar vid gammelvägen.

Torsten Linderstedt hade en gång besök av Emanuel Backman, eftersom Lindbloms och Linderstedts hus låg nära varann och herrarna Torsten och Emanuel var ute på gårdstunet, så öppnade Elsa fönstret och bjöd in herrarna på kaffe och våfflor. Hon väntade Emil hem med ett vedlass och hade därför gräddat våfflor.

När herrarna Linderstedt och Backman gick in i Lindbloms stuga så viskade Emanuel, "Nu äta vä opp all vofflern för än Emil".

Elsa gräddade och gräddade men hur hon än gräddade så slukades allt av Torsten och Emanuel. När alla smulor och smet var slut reste sig Torsten och sa: "Nä nu tro i hå kalla vara tiin att ga ham a äta".

Då utbrast Elsa: "ger du int mätt än"!?

Linderstedts hus och familj

När jag började minnas vari början av 50-talet.

När jag slutade minnas är mer osäkert.

Men Linderstedts med huset bakom lägdan minns jag.

Där bodde Josse Linderstedt hans fru Lotta och tre ungkarlar, Yngve, Torsten, och Sverker.

Det berättas, förmodligen av Torsten att man brukade ha motorcykeltävlingar i huset. Start i köket genom hallen in i rummet in i köket igen.

Enligt utsago av Torsten så missades ibland kurvan i hallen och därför tvingades cyklisten att köra uppför trappan och vända däruppe.

Sanningshalten i detta vill jag ej ens kommentera.

Mitt i byn

När vi nu ändå är mitt i byn så måste vi prata om Karl-Jonas söner Andreas var när jag började minnas honom, skolvaktmästare.

Han var stor till omfång och hur gammal han var har jag ingen aning om. Andreas var skrivkarl. Det var ju så att i början av 19-hundratalet var folk icke skrivkunniga. I vart fall inte tillräckligt för att skriva till myndigheter eller upprätta avtal osv.. De flesta kunde på den tiden ej ens prata svenska.

Därför vände man sig till Andreas Granqvist för att skriva avtal och dokument.

Abel, var en stark personlighet med starkt engagemang på många områden när det gällde såväl politik som koperationen och religion

Hans egenhet var att han pratade rakt uti luften.

Går man på torget i stan så upptäcker man att de flesta uppträder på detta vis, eftersom många numera har head-set.

Om han hade levat i dag så hade väl alla trott att han hade mobil med head-set. De enda man kanske undrat över var, varför han hade bättre täckning än alla andra så där mitt i byn.

Daniel var den yngste av Karl-Jonas söner och det var han som övertog fädernegården. Men vi väntar med Daniel ett tag och berättar i stället om hans fru, tant Augusta.

Tant Augusta, hon skötte skolbespisningen hemma i sitt eget lilla kök. Vad som än hände eller hur hon än mådde så lagade hon vår mat, måndag till lördag vecka efter vecka.

Jag minns ett par tillfällen, när hon gråtande efter att ha nåtts av sorgebud, ändå serverade oss mat. Om vi barn då förstod vilken prestation hon utförde vet jag inte, men nu efteråt förstår man.

Om det var någon speciell maträtt någon dag så brukade den som var först framme hos Daniels vända om ut på bron och ropa, hä jär palten eller file. Detta budskap gjorde att farten uppför backen ökade.

Nya maträtter kom, en av dessa var sparrissoppa. Om det var något som minskade vår vilja att snabbt komma till matbordet, så var det just sparrissoppa. Jag tror mej minnas att tant Augusta ganska snart tog bort denna maträtt ur menyn.

En upptågsmakare

Nu kommer vi till Daniel, som var en spjuver och upptågsmakare som lämnat otaliga historier efter sig.

En sak som vi barn från den tiden måste vara överens om, är att Daniel hade ett annat förhållande till barn, än de flesta andra vuxna som på den tiden ibland ansåg oss barn som ett nödvändigt ont.

Om Daniel pratade till oss barn på vuxnas vis eller om han pratade med oss på barns vis vet jag ej, men han pratade med oss barn.

De gånger han inte tålde barn var när dessa lekte i hans för hand uppskottade drivor från landsvägen och upp till huset, då var han inte nådig.

Daniel hade under sommaren sina kossor i sommarlagårn mellan Antons och Alberts. Dit körde han och Augusta morgon och kväll med häst och den gröna trillan, för att mjölka och släppa korna ut och in.

Vad som är förvånande är att han i början av 1950-talet påbörjande en nyodling vid sommarfuset.

Detta var i en tid när många bybor påbörjat en nedläggning av sina småbruk, därför ökade faktiskt utbudet av odlingsmark, inte tvärtom.

"Depparn"

Hos Granqvists bodde en tid en man som kallades Ramans Jani eller "Depparn". Om denna man berättas att han led av mani, eller tvångstankar. Han kunde helt enkelt inte låta bli att peta på saker och ting, även människor.

Han hade bland annat fått för sig att varje morgon när Daniel gick ut, på väg till sitt arbete, så skulle han vidröra honom med käppen, som den filur Daniel var så hade han en morgon bestämt sig för att smyga sig ut innan Jani petat på honom. Men gubben reagerade så kraftigt på detta att Daniel helt enkelt blev tvungen att vända om hem och låta gubben göra det han föresatt sej.

En annan gång skulle Jani åka med Andreas på cykelns pakethållare, allt kanske hade gått bra om Andreas inget sagt, men han sa åt Jani: "Nu fadu eint såbb käppen eini hjule ".

Hur en människa med tvångstankar resonerar vet jag inte men kanske något som,

Inte sabba käppen i hjulet,

Inte sabba käppen i hjulet.

Frestelsen blev till slut för stor för Ramans Jani. Vad som händer när man såbbar en käpp i hjulet på en rullande cykel är inte svårt att förstå. Hur pass illa dom två gjorde sej vet jag inte, men båda överlevde i alla fall.

När allt detta hände vet jag inte men Ramans Jani, vars hemort var Älgträsk, eller någon av byarna däromkring, dog någon gång på 1930-talet. Hans rätta namn var Jonas Lindahl, på svenska torde hans namn varit Rådmans Jonas.

Idrotten i byn

Idrotten i byn var längdskidåkning och fotboll.

Lennart "Lill-Järven" Larssons framgångar som skidåkare inspirerade naturligtvis byns barn och ungdomar på 50-talet.

Att byns magister också var väldigt intresserad av skidsport bidrog naturligtvis även det. När det exempelvis var SM på skidor förlades våra lektioner till att sitta vid radioapparaten för att lyssna på direktsändning från SM- tävlingarna.

Magistern brukade även anordna skidtävlingar på skoltid där han stod för tidtagning och protokoll. Lennart har berättat att när han gick i skolan så startade skidtävlingen inne i klassrummet. Man startade helt enkelt från skolbänken, klädde på sig, sprang ut och tog på sig skidorna och iväg utefter spåret. Detta moment var borttaget när jag började skolan, då startade vi nedanför Rubens, åkte österut för att senare någonstans mellan Lindbloms och Birgers

vika av norrut, man åkte en bit uppför Hemberget sedan västerut på norrsidan av Hemliden, sen söderut förbi Grahns-boa och österut mot målet vid skolan.

Fotboll spelades ända fram till och med 1944 på gammfotbollsplanen mitt uppe på Hemliden, planen lutade starkt mot väster, jag skulle tro att höjdskillnaden mellan östra och västra änden av planen var minst en meter.

1945 invigdes den nya fotbollsplanen Lövbacka, och det första mål på denna plan gjorde Sten Larsson som för övrigt påstods vara den mest otekniske spelare som någonsin funnits i Granbergsträsk. Det enda han kunde bra var att sparka bollen in i mål vilket kanske inte är en alltför dålig egenskap.

Sparkade av stortån

Lagledare på den tiden var Einar Widmark. Det enda jag vet om Einars fotbollskarriär var att han sparkade av sin högra stortå. Det hände på skolgården när han missade bollen och sparkade in foten i den brunnsöverbyggnad som på den tiden fanns på skolgården. Einars tåavsparkning brukade berättas som en rolig historia bland byns dåtida ungdomar. En som knappast kan ha tyckt att det här var någon speciellt rolig händelse var Einar, för tån hade vikit sig rakt upp. När han kom tillbaka från läkaren var han besviken för att denne endast tvättat den avbrutna tåa Hela foten var ju skitig.

Einar var speciell på ett sätt, ingen kunde som han servera så många humoristiska, halvelaka och beska sanningar rakt i ansiktet på folk, ändå har jag aldrig hört någon som var arg på eller tyckte illa om honom.

En solskenshistoria, för att av slug min berättelse om Einar, som hände i hans och radions barndom.

En kväll när Eva var ute i lagårn och barnen satt och vid radion och lyssnade, så fick de höra en psalm sjungas som de visste att deras mor älskade.

Något av barnen kom då på den ljusa iden att stänga av radion så att mor Evas kunde lyssna till Psalmen när hon kom in tillbaka från fuset. Tanken var god!

Från lugnet till stormen

Einar Widmarks efterträdare som tränare i Granbergsträsks fotbollslag blev Enar Nilsson. Från lugnet till stormen kan man kanske säga.

Enar satt inte som Svennis Eriksson, stilla och lugnt analyserande spelet. Nej, Enar han deltog fysiskt i spelet minst lika mycket som sina adepter på planen. Den som inte var intresserad av fotboll kunde ändå få sitt lystmäte tillfredsställt av att titta på lagledaren som både sparkade och nickade vid planens långsida.

Det var även underhållande att i halvlek när han ned hög och darrande stämma talade om vad dom gjort eller inte gjort och vad dom borde göra.

Motståndslaget i rummet intill lär knappast ha missat något om Grämmerslagets planerade taktik.

En söndagsafton efter spelad match satt Enar vid köksbordet och analyserade sina spelares insatser en efter en.

Till slut fråga hans fru Mimmi: "Men våra pojkar då, nBosse och n' Rolf"? "Nu prata i om fotbollsspelare", svarade Enar. Därmed nog sagt om den saken. Dessa pojkar var kanske inte alltid snälla mot sin fader, det är av många känt att de två härmade och gjorde laik av honom när denne mådde dåligt av en fest kvällen innan.

Efter Enar kom Frans Rönnlund som blev den siste tränaren i GIF, 1970 gick man samman med Ullbergsträsk IF och bildade GUIF.

Samlaget var ett annat namn på laget.

Jakten i byn

Lagligt eller olagligt så har jakten spelat en stor roll för byn och byborna. Numera är 90 procent av byns småviltsjakt utlagd på entreprenad.

Älgjakten däremot behåller vi i egen regi så länge vi klarar av det.

Vi blir fler och fler äldre i laget. När vi var yngre tyckte vi faktiskt att det var lite kul när gubbarna blev lite gaggiga, glömde saker och var lite virriga, men nu när vi själva är där så är det inte längre lika roligt.

Många hör dåligt eller kanske fattar dåligt, glömmer eller kanske tappar saker som ryggsäckar, comradioapparater, mobiltelefoner, slutstycken och ibland hela geväret.

Trots detta faktum så är det endast en i laget som befunnits ha en liten, men ändock, hjärnskada. Det kan ju bero på att han är den enda som blivit ordentligt undersökt.

Fönstertittare och pyromaner

En fönstertittare hade vi i byn på 50-talet. Misstankarna och beskyllningarna gick både hit och dit. Men den skyldige lyckades klara sej från offentligt avslöjande.

Jag har hört namnet på denne fönstertittare, men när en del annat jag skrivit om kan vara lögn så vill jag icke avslöja namnet på denna fönstertittare. Han lever fortfarande.

Pyromaner... Ja, gubbarna som på våren tände på lite av det torra fjolårsgräset var naturligtvis inga pyromaner.

Jag minns när vi skolbarn fick rycka ut och hjälpa Erik Granqvist att släcka den brand mellan sjön och vägen som denne hade tappat kontrollen över.

När Palle B. eldade så hade han svågern Seth till hjälp, men när nu denne man var i åttioårsåldern så kunde han naturligtvis inte hålla samma fart som elden spred sig. När jag kom till brandplatsen var Palle så slutkörd att han tappat förmågan att svära, det enda han kunde prestera var ett väsande blåsljud.

När branden väl var släckt så dök byns verkligt stora gräsbrännare Ambrosius upp och beskådade brandplatsen. Efter en stund dök Ambrosius hustru Hilda upp, hon spände ögonen på sin man och frågade, "ha du vöre genna a elle nu"? Naturligtvis nekade han, för han var för en gångs skull oskyldig.

Det säjs att han efter någon av sina bränder tvingats lätta på börsen för att betala brandkårens utryckningskostnad.

Började brinna

Min mor var vårdslös med eld. Hon har bland annat hällt ut en askhink uti lagårn, trots att det fortfarande glödde. Det böljade brinna, men branden hann ej ta sej förrän den var släckt.

Det sista hon brände ner var en sovstuga vi hade på gården. Hon gjorde upp eld ikaminen trots att jag avrått henne och i stället använda den värmefläkt som fanns. Jag är inte säker men jag tror att hon först kontaktade Stig Karlsson innan hon larmade brandkåren.

Men den brand som jag minns bäst var när hon tände eld på julbordet som bestod av krubba och tomtar m.m., allt detta ovanpå en bädd av vitvadd. Det var julaftonsmorgon när hon i det rum där vi sov och just blivit uppväckta för att få se när hon tände ljusen. Vad som sen hände var att vadden tog eld och mamma tog närmaste trasmatta och drämde till över eldhärden.

Jag tror inte att vi barn tog skada av denna traumatiska upplevelse, när får, herdar, tomtar, lamm och vise män flög omkring i rummet. Vi kanske aldrig förstod faran i vad som hände.

Nog om eldandet för nu kommer vi till sputniken eller sputiken.

Sputiken, girlanger och utegranen

År 1957 skickade ryssarna upp sin sputnik uti rymden med omloppsbana runt jorden. Man kallade den en konstgjord måne. Vid klart väder kunde man se hur denna sputnik passerade uppe på stjärnhimlen.

Vi kom en gång fram till att sputniken kunde hinna två varv runt jorden på samma tid som Valdemar behövde för att hämta posten hos Irma Gratin och leverera den till sina grannar 500 meter längre västerut.

Sputiken, det var en trehjuling med handdrives framhjulsdrift. Fordonet var Vilgots, och namnet på fordonet, sputik, var också Vilgots namn på fordonet.

Det var på den tiden man började sätta upp girlanger över gator och vägar. Jag skall aldrig glömma Vilgots uppriktiga glädje när han från sitt eget köksfönster kunde se en "hilander" som han kallade den ljuskedja som sattes upp över vägen mittemot Seth Larssons.

Byns julgran placerades på den tiden därve Enars. Att den stod där kanske berodde på att detta ansågs vara byns mitt. I alla fall gick gränsen mellan Arvids och Enars. Där var gränsen mellan östby och västbytomtarna.

Ska man tro på alla historier så var östbytomtarna mer benägna att bli berusade än sina kolleger i väst.

Undantag finns.

Teven kommer till byn

Vid den här tiden eller närmare bestämt 1959 kom teven till byn. De första var Daniel och P-O Granqvist.

Därefter kom nya tv-ägare på löpande band. Ambrosius Larsson och Andreas Eriksson var bland de som tidigt skaffade sig tv. Nackdelen med att vara bland de första med denna nymodighet var att ens hem i det närmaste blev en offentlig plats.

Arvid Karlsson minns jag var bestämd när han sa: "Sålänge jag bestämmer så kommer ingen tv i mitt hus"

När han slutade bestämma och vem som tog över bestämmandet vet jag inte, men teven kom i alla fall in i hans hus.

Vilka som verkligen gladdes åt tevens intåg i huset var Bengt Gratins fyra döttrar. Slåtterarbetet avslutades nu långt tidigare på aftonen än förut. Bengt skulle liksom alla andra bönder se väderprognosen på tv.

Tillbaka till skolan igen

Då var vi tillbaka till skolan igen. Minst en gång om året kom två bilar av märket Citroen, till skolan. Inte på samma gång naturligtvis. Den ena Citroenen tillhörde doktorn och den andre överläraren.

Dessa herrars besök emotsågs alltid med en viss bävan.

Överläraren brukade, vid sina besök, sitta vid det södra fönstret i skolsalen. När han satt där brukade han avge ljud som var ett mellanting mellan harkling och spyning.

Eftersom överläraren i god tid aviserade sina besök så hade magistern alltid i god tid hunnit gå igenom och rätta våra skriv och räkneböcker.

Men så en dag öppnades dörren och småskolelärarinnan som bara stack in huvet och viskade högt till magistern att överläraren var på väg in.

Magistern blek av skräck beordrade oss alla att lämna fram alla orättade skriv och räkneböcker, vilka han snabbt fick in i ett skåp som omedelbart låstes.

Jag kan fortfarande se framför mig den teckning som Bernt Granqvist gjorde föreställande hur magistern såg ut vid detta oväntade besök. Det lilla hår som fanns stod rakt upp eller ut, tungan stack ut liksom ögonen, om någon vill så kan jag av minnesbilder plagiera Benas teckning.

Sen var det doktorn och sjuksköterskans besök, där sprutor, blodprov och eterdoft inte kändes alltför angenämt. Jag själv var rädd för sprutor och liknande otyg. Jag var säkert inte ensam, när doktorn undersökte oss, lyssnade på hjärta och lungor tittade oss i halsen, så hände det ibland att han sa nåt ord.

Vid dessa besök var urinprov obligatoriskt alla skulle hemifrån ha med sej lite pink i en flaska eller glasburk, sitt eget naturligtvis, man kunde ju inte ösa ur familjens gemensamma sängkammarpotta. Jag minns att någon vid något tillfälle hade med sej en välfylld halvlitersflaska.

Vem denne var minns jag inte, bara att det var en kille och det var inte jag.

En av dessa urinprovlämningsdagar så hade Bernt G. helt glömt bort detta. Men han blev inte rådlös, han for ut till slaskboa som var någon form av sopstation i skolans uthus, vägg i vägg med utedassen. Där hittade han en medicinflaska, till färgen brun. Han pinkade i flaskan, lämnade den till sköterskan för analys. Om han efter detta fick genomgå någon grundligare undersökning vet jag ej. Överläraren brukade vid sina besök sitta vid ett bord vid skolsalens södra fönster, med en trave av våra skriv och räkneböcker.

På skolgården år 2006

Året är nu 2006. Jag är kvar på byns gamla skolgård som funnits till i drygt 80 år. Skolan invigdes 1922.

Jag står här och undrar om jag ska stanna här eller fortsätta ett varv till runt byn med nya minnen. Vad som är sant eller inte av vad jag skrivit är oklart.

Jag har berättat att jag började minnas i början av 50-talet, och att jag inte minns när jag slutade minnas, eller när mitt minne började avta.

Här fortsätter min berättelse

De berättelser jag har från 50-talets mitt och framåt är till minst 80% sanna. De händelser jag relaterar till från 1950 och bakåt kan vara både sanna och osanna.

Det har berättats att en häst kom hemspringande till byn svårt skadad med en björns ram eller överarm i baken.

Man tog bakspår efter hästen och hittade så småningom den av blodförlust döda

björnen, på Björnmyran.

Man kom fram till att björnen med sina klor huggit fast i hästens bakdel och med den andra ramen gripit tag om en björk.

Hästen var stark och lyckades slita sig loss, den hade slitit sönder björnen, som pga. av sitt tilltag förblödde.

Detta kan ju vara sant. Men jag vet att det på otaliga platser i Norrland finns Björnmyrar som uppkallats av exakt samma historia. Jag tror därför att detta torde vara en skröna.

Men säker kan man inte vara, det kan ju ha hänt och det kanske till och med har hänt på vår egen Björnmyra.

Små och stora påminnelser

När vi nu är här mitt i Granbergsträsk, så är det kvar en det saker som jag vill försöka påminna om.

Och följande är:

Hur man skulle gör för att se tuff ut på den tiden. Jo, man skulle ha tjoppen så långt ner på panna som möjligt.

Antagligen såg man inte klok ut!

Vår badplats, Sandviken, västersti träske, där myggplågan måste ha varit värre än någon annan plats i byn, kanske hela landet.

Ändå minns man inget av denna myggplåga!

Hur man bönade och bad Jojjo, eller vem som nu körde den stora Volvon. Kör fort däri guppe!

Men det var bara om man kom från Jörnshållet som man uppnådde den hissnande upplevelsen av fortkörning, i guppe austi böja.

När ett par pojkar slogs på hemväg från skolan, så berättade Alfina att hon säit

n' Floyd å n' Pettersson boxes nea vägen.

I gryningen den 5 maj 1989 väcktes byborna av en enorm explosion, detonationen registrerades ända till Öster-Jörn.

Smällens epicentrum var strax norr om Rogers, det var nämligen hans 40-årsdag som firades på detta öronbedövande sätt.

Vem eller vilka som skötte uppvaktningssprängningar före mej i hembyn vet jag inte, men det varinte alltid som det slutade helt lyckligt, det hände att man underskattade dynamitens kraft.

När Johan Rönnlund för länge sen fyllde 50 år så hade en dynamitladdning hängts upp i en hässjestång, alltför nära dennes sovrumsfönster.

Hur omfattande skadorna av denna detonation blev vet jag inte, men Johan väcktes i vart fall av en sjuhelvetes smäll och ljudet av krossade fönsterrutor. Jag överlåter åt läsarna att spekulera i om vem som låg bakom detta sprängdåd.

Hissade flaggan på natten...

För att vara riktigt säker på att flaggan skulle vara hissad på nyårsdagens morgon
så hissade magistern flaggan på natten efter tolvslaget.

På hemväg senare på natten upptäckte några yngre grabbar att flaggan var hissad. Man förstod att detta måste vara ett misstag, man halade därför ned flaggan, vek ihop den och la den på brotrappan.

Dessa hjälpsamma herrar lär ha varit två bröder och deras farbror. Tänk så omtänksamma, man på den tiden vari byn!

Efter en lång och arbetsam jakt så hade Ingvar äntligen fått fast den kviga som varit på rymmen.

Men nu var den fast! För att demonstrera detta faktum att han nu var herre av situationen gav han kvigan en spark i sidan. Kvigan ryckte till och slet sig loss och med rumpan rakt upp i vädret påbörjade hon återigen sin flykt. Ingvar svor en hel del. Han hade faktiskt lovat vittnen till infångandet, att den här hon ska aller mair kormma laush.

Om det stora slagsmålet vid byns dansbana strax väster om spånskäraren finns

många historier.

Huvudpersonerna lär ha varit Ambrosius Larsson och Erik Eriksson, men det finns de som berättat att det enda slag som utdelats dem emellan var när Erik knäckte Broppens näsben.

Det påstås att alla utom Gunnar Sundqvist deltog i slagsmålet, mer eller mindre. En annan drabbning mellan herrarna Eriksson och Larsson var i en skidtävling. Vid en omkullkörning bar det sej inte bättre än att Broppen fastnade med skidorna i Eriks hängslen. Eftersom Eriks hängslen, enligt Broppen, var ovanligt sega å starka så förlorade de båda mycket tid på denna malör.

Tjusarholken

Tjusarholken, det var ett mjölkbord som stod på södra sidan landsvägen hos Bengt Grahn.

Att det stod på södra sidan vägen var lite märkligt eftersom alla andra byns mjölkpallar stod på vägens norrsida.

Det var ju vänstertrafik på den tiden så Jojjo blev ju tvungen att köra på fel sida vid pålastningen av Mjölkkrukorna. Men han var å andra sidan tvungen att köra på fel sida när han på aftnarna skulle lämna tomkrukorna på alla pallar som stod på norra sidan av vägen.

Nåväl, tjusarholken var en mjölkpall med tak där ungdomarna på lördagskvällarna samlades för att dingla med bena, prata och ibland tjyvröka.

Det var vid rönnen uppe på Bengts gård som Rappen blev så svårt biten av två andra hundar att man tvingades avliva honom.

De angripande hundarna var svarta. Deras ägare var Enar och Seth, jag undrar om inte båda hundarna lystrade till namnet Puck, i vart fall en av dem. Rappen tillhörde Arnbrosius och Hilda, han efterträddes som gårdshund av Kajan som var en collietik, kanske rent av äkta. Kajan var en duktig apportör, man slängde och hon hämtade.

Det var av den anledningen som Broppen en sommarkväll oppa Lia drämde ett vedträ mitt i ansiktet på svågern, skinnhandlare Berglund, så att dennes näsben knäcktes. Berglund lär ha vrålat som en skadad björn.

Jag vill ställa en fråga. När började gubbar över 50 klä sig i jeans? Själv har jag använt det som kallades jeansböxen i hela mitt liv.

Mode och frisyrer

Under min uppväxt var det bara så att man skulle vara välklippt. Mina frisörer var Ingvar, Elna och Eskil. Om man själv fick tycka till om sin framtida frisyr vet jag ej, troligtvis inte.

Man skulle vara kortklippt. Det var viktigast runt öronen.

När man blev lite äldre cyklade man till Jörn och blev klippt av Broman.

Där fick man välja, rakt eller snett. Alltså hårväxten framför öronen – om den skulle vara rakt klippt eller luta lite snett framåt. Efter klippningen blev man insmetad av brylcreme eller nåt liknande.

Man såg ut som en dyblöt igelkott efteråt. (Fast egentligen kanske man inte kan se skillnaden mellan en blöt och torr igelkott...)

I dag ser ungdomarna annorlunda ut. Långhåriga, med eller utan svans, färgade i håret i blått, grönt orange eller lila. Eller helt ofärgade.

En del är snaggade eller rakade och eventuellt en svart toppluva nerdragen över öronen.

Byxorna nedhasade

Många av dagens ungdomar hasar byxorna så långt ner att om vi människor vore utrustade med svans så skulle den hamna ovanför byxlinningen därbak. Dagens föräldrar måste acceptera detta, men hur föräldrar på 50-talet skulle ha reagerat vet jag inte. De kanske ändå skulle ha överlevt även det modet.

Hemfärden

Någon gång på 60-talet körde min far timmer med häst någonstans mellan Jörn och Boliden.

Han bodde i en timmerkoja under veckorna. Under helgerna kom han hem - om han fick någon att sköta hästen och även om han fick åka med någon av huggarna.

I mitten av april var körningen avslutad. Då skulle han lasta allt från vinterns pick och pack på långsläden och köra hemåt. Det skedde på en fredag. Min syster, då tonåring, befarade att han skulle passera på vägen framför skolgården då hon och hennes kompisar hade rast...

Pappa på en fullastad långsläde iförd hundskinnspäls, krimmermössa och rimfrost i de vildvuxna ögonbrynen.

Att vänta sig att en tonårsflicka då skulle ropa till sina kompisar: "Kolla, där kommer min pappa”kan man inte.

Jag tror att allt slutade lyckligt. Varken min syster eller hennes kompisar såg när det lite ovanligt ekipaget passerade. Det var nu så, att på 60-talet skulle pappor köra bil – inte häst!

Armbrytningen

Ett av dom få nybyggda husen i byn på den tiden var Arvid Karlssons. Sent en kväll kom ett gäng berusade herrar förbi på vägen.

En av dom var Emanuel en av de andra var magistern som utmanade Emanuel på armbrytning.

Magistern var övertygad om att styrka var ovidkommande. Att allt hängde på teknik – och den kunde han! Trodde han...

Emanuel å sin sida visste inget om teknik, men han var stark.

Vid 12 års ålder fick han polio och blev förlamad i ena benet, därigenom växte styrkan i hans armar. Han knäckte spadskaft och krökte järnspett. Tillbaka till armbrytningen på Karlssons brotrappa. Magistern kämpade med sin teknik och Emanuel med sin råstyrka.

Magistern blev snart tvungen att erkänna sig besegrad. Tekniken hjälpte inte över råstyrkan denna gång.

Fyllan

I slutet av 1960-talet och början av 70-talet blev vi, som föddes i slutet av 40 och 50-talet, bilägare.

Det jag nu berättar handlar om två personer. Den ena var mycket rädd om sin bil. Putsade och städade för att hålla den i så bra skick som möjligt. Trots att bilen bara var en Ford...

Hans stora problem med Forden var att elsystemet endast var sex volt vilket omöjliggjorde hans drömmar om ett utökat antal extraljus.

Den andra personen var i sin ungdom mycket återhållsam vad gällde rusdrycker. Om han numera är nykterist vet jag inte säkert, men har är i alla fall ytterst måttlig vad gäller alkohol så vi kan därför kalla honom "Nykteristen".

En lördagskväll skulle ett gäng grabbar ut och roa sig. De åkte i Forden med ägaren vid ratten.

Nykteristen hade bestämt sig för att dricka sig lite berusad den här kvällen, bara så där lagom förstås.

Alla med erfarenhet av alkohol vet att detta med lagom inte alltid är så lätt. Ibland racklar det så att berusningsgraden blir större än planerat. Det här är vad som hände när Nykteristen, på ren svenska, blev klappande full. Han blev illamående och kunde därför inte undvika att spy i baksätet på Forden.

Hur denna, för Ford-ägarens fruktansvärda händelse, har påverkat honom vet jag inte. Men jag tror att även han är nykterist - eller i vart fall näst intill i dag. Olyckan hände i Norsjö.

Skaklarna

En mörk höstkväll fick Konrad bråttom ut för att uppsöka utedasset längst inne i hörnet av lagårdsbyggnaden. När han efter ett tag återvände in var han mycket upprörd och ville veta vem som lämnat skacklern liggande på marken utanför skithusdörren.

Om Konrad bott i ett modernt hus med grovingång, tvättstuga och dusch så hade kanske sanningen aldrig kommit fram.

Men eftersom det var som det var så kom sanningen fram.

Orsaken till att han var så irriterad på skacklarna var att har var lös i magen och hade snubblat på skacklarna på väg in till dasset. Därmed var olyckan ett faktum.

Festerna

Vår magister hade många sidor, som alla andra människor, både bra och dåliga. En av hans bra sidor var förmågan att ordna fester.

Valborgsmässoafton skulle det vara brasa.

Var snösmältningen bra och det var barmark uppe på Karl-Jonas lia. Placerades majbrasan där uppe. Men, om det var alltför mycket snö hamnade majbrasan på sjön, nedanför skolan.

Var än majbrasan tändes så stod magistern för inköpet av fyrverkeriet.

Vi barn och någon eller några av byns hästägare stod för hemforslandet av ris och annat brännbart matrial till brasan.

Vilket år – jag vet inte när – ersattes fyrverkerierna med en filmvisning.

Så Charlie Chaplin med flera blev våra favoriter och en fullvärdig ersättning för fyrverkerierna.

Julfesterna som magistern ordnade var fantastiskt minnesvärda. Julstämningen i skolan kom redan i början av december då vi fick börja arbetet med korgtillverkning.

Alla skolbarn skulle ha julklappar, men även alla de små barn som ej ännu börjat skolan.

Vi fick alla ett namn till och den skulle vi för en viss summa inhandla en julklapp och slå in i ett paket. I slutet av julfesten kom tomten, magistern betonade alltid o-et i tomten, med säcken som innehöll klappar till alla barn. Det var verkligen julstämning

Jakten

Ungefär samtidigt som jag och mina någorlunda jämnåriga blev bilägare, började vår karriär som jägare.

Vi var fyra-fem unga män som under höstens lördagar och söndagar traskade ut i jaktmarkerna.

Premiärdagen för sjöfågel, ja även annan jaktbar fågel, var den 25 augusti. Den morgonen samlades vi, och naturligtvis Frans, vid Fäbodträsket. Där kunde kanonaden i gryningen bli mycket intensiv.

Resultatet av kanonaden blev en eller annan död knipa, ibland även gräsand. Men större delen av kanonaden var nog bommar eller tyvärr skadeskjutningar. Då vi unga jägare traskade omkring i skogen var det inte långt mellan skotten. Men något ätbart lyckades vi sällan få med oss hem.

Men, till slut hände det! Tomas besköt en ripflock någonstans mellan Per-hektarn och Skolibackarna – men som vanligt kunde vi inte hitta någon död ripa. Vår vandring fortsatte västerut, norrut och slutligen österut efter Fäbodvägen. När vi kom fram till backen mot Skolibackarna fick vi syn på något brun/vitt liggande på vägen. Det var en ripa.

En ripa och två älgar

Eftersom den fortfarande var lite varm så förstod vi att Tomas lyckats fälla ett ätbart vilt.

Vid hans älgjaktsdebut samma höst lyckades han fålla två älgar! En ripa och två älgar – de du!

Om vi, vid någon av våra kafferaster i skogen, lyckades komma över någon kamrats gevär utan att denne märkte något, så bytte vi ut skarpladdade patroner mot helt ofarliga likadana. Sådana gånger fick han som fatt patronerna utbytta gå först när jakten fortsatte...

Han som gick först sköt naturligtvis på uppflygande fågel med noll resultat. Inte ens en hörbar knall hördes från bössmynningen.

En jakthund, av rasen Beagle införskaffades. Att den hunden inte blev den fantastiska harhund man drömt om torde i första hand bero på husses orutin, samt att harstammen, på grund av harpest, inte var just större än dagens björnstam på våra marker.

Det första hunden lärde sig i harskogen av att när husse satte sig kunde det vankas godbitar.

Vad husse hade lärt sig var att när harhunden ivrigt, med viftande svans, satte iväg och spårade så kunde det betyda harslag. Då skulle man sätta sig ner och

låta hunden arbeta. När jägaren/husse satte sig ner avslutade hunden omedelbart sitt spårande och satte av i full fart mot sin husse...

Det andra som denna blivande harhund lärde sig var att när han lämnade spår och sprang fram till husse och denne, istället för att ge honom en godisbit, rusade upp, skrek, svor och viftade med armarna samt kallade hunden de mest fruktansvärda saker, till och med så grova ord som "hundjävel" kan ha förekommit.

Hunden förstod så småningom att han inte omedelbart kunde avsluta sitt spårande och rusa till husse så snart han satte sig ner.

Spårade kors och tvärs

Efter att hunden lärt sig detta började han arbeta som en riktig harhund. Han spårade kors och tvärs med viftande svans och husse kunde sätta sig ner och njuta och vänta.

Husse satt och väntade, hunden spårade, spåret eller trajet tycktes hela tiden komma närmare och närmare jägaren, för att till sist sluta precis vid husses ryggsäck.

Harhunden var som trädskällare en ypperlig fågelhund för vilken man skulle ha kunnat skjuta otaliga tjädrar – som han skällde.

Undrar varför jag inte gjorde det?

Språket-talet-dialekten

Som jag tidigare nämnt så var det nog många äldre i början av 1900-talet som helt enkelt inte kunde prata svenska.

Man pratade som man sa, a, bätter, vilket betydde att man pratade bondska på ett lite finare sätt.

Torgny Lindgren använder sig ibland av denna dialekt.

När veterinären en gång var hos Nisch och Sofia oppa Lia för att undersöka en sjuk ko, så skulle sonen Ambrosius agera tolk.

Han berättar att när han skulle översätta vad föräldrarna så så begrep han inte ett enda ord av deras tal.

En predikant som på den tiden var verksam i Jörnsbygden drog mycket folk till sina predikningar just tack vare sin dialekt.

En söndag skulle han predika över ämnet svordomar. "Människor använder svärord när de bliva riktigt vreda eller onda. Om exempelvis ett dynglass flättar över för en bonde blir han så vred att han börjar svära".

En del har påstått att denne predikant var Hilding Lindgren men det var det absolut inte. Lindgren var den predikant som körde rakt fram vid Vithattskurvan när han var på väg till predikan i Stensträsk.

Han fick tillbringa högmässan i diket, sittandes i sin egen bil. Till sällskap i framsätet hade han Emanuel som påstod att de lyssnade till högmässan i bilradion istället.

Kolplatsen

Daniels kolgården, kolarsch eller kolplatsen var namnen på den kolplats som låg mitt mellan byn och den nya fotbollsplanen.

Daniel var troligtvis den första kolaren där eftersom kolplatsen låg på hans skifte och kallades Daniels kolgården.

Den som använde kolplatsen mest de sista åren var nog träpatron E. Nidmark.

I stället för att som förr i världen fara ut i skogen för att hugga kolved, anställde han folk för att fara runt om i norra Västerbotten och riva gamla timmerhus för att ta tillvara allt brännbart trä.

De människor som i dag är intresserade av gamla timmerhus och gamla möbler med mera, skulle nog gråta krokodiltårar om de fick se en lista över vad som förvandlades till träkol på kolplatsen.

Kolarkojan var även en jaktkoja. Där fanns alltid ett eller flera hagelgevär, ibland uppställda mot väggen, ibland gömda under en av de två liggslafar som fanns där.

En decemberafton i början av 60-talet brann kolarkojan. Vi var på väg hem från skolan när vi upptäckte brandskenet från kolplatsen.

När vi kom till brandplatsen var Pelle Karlsson redan där med en kratta eller vad nu verktyget var. Han hade lyckats få ut en eller två sönderbrända motorsågar plus två hagelgevär ur kojan. Inget annat återstod av kolarkojan eller dess innehåll.

Kojan var försäkrad

Träpatron E.Vidmark hade kojan försäkrad och uppmanade därför alla som kunde ha eventuellt lösöre kvarlämnat i kolarkojan att anteckna det och lämna redovisningen till träpatron.

E.Vidmark berättade att han var förvånad över hur mycket som tycktes ha rymts i denna lilla koja.

Förteckningen av saker som bränts inne motsvarade ungefär lagret i en mindre lanthandel...

Hur mycket eller hur många som fick ut försäkringspengar efter kojbranden har jag inte den blekaste aning om.

Julgrisen

Följande berättelse om slakt av julgrisen kunde ha hänt i hembyn, men så var inte fallet. Men eftersom inte allt annat jag berättat är helt sant så kan vi låtsas att detta hände i vår hemby.

Husbonden på gården hade kommit på ett alldeles nytt och perfekt sätt att ta död på julgrisen.

Runt grisens bakben bands ett rep som gick upp mot en talga i en grov gren uppe i tallen mitt på gården.

I andra änden av repet stod en häst lugnt betande. Repet var fastbundet vid hästens seltyg.

Grisen fick sin favoritmat i sin ho och meningen var att grisen i lugn och ro skulle äta till dess att han fick ett slag mitt mellan ögonen av baksidan av en yxa, och därigenom somna för evigt.

Hästens uppgift var att stå stilla och tugga tills någon bad honom att gå några steg framåt och stanna när grisen hängde på lagom höjd för tappning av blod och urtagning av inälvor.

Skrek i högan sky

Husbonden, som säkert tagit sig en och annan sup, missade slaget med yxhammaren och grisen skrek i högan sky.

Hästen blev vettskrämd av grisens gallskrik och satte iväg i vilt sken.

Repet från hästen gick upp till talgan i tallen och ner till bakbenen på grisen. Han åkte i rasande fart baklänges upp mot talgan, där brast repen och grisen störtade ner mot backen, bröt nacken och tvärdog.

Grisslakten var över så till vida att grisen var död men tappning av blod och urtagning av inälvor måste då ske på samma sätt som tidigare.

Idén var god om man bytte ut den lättskrämde hästen mot en traktor eller bil, eller varför inte en fyrhjuling som blivit så populärt.

Julgranshuggaren

En lördag strax före jul, var vi på väg hem från skolan. Längst ner på Valdemar Vikströms odling fick vi syn på en skidåkande gubbe med en julgran över axlarna. Gubbe kallade vi alla män som var över 35 år på den tiden. När han

passerade över den djupa kanalen som gick rakt över odlingen bar det sig inte bättre än att han i djupsnön föll baklänges ner i kanalen.

Vi barn tyckte att det var enormt roligt. Vi såg en julgran, ett par armar med stavar och två ben med skidor fäkta och kämpa i djupsnön.

När vi sett oss mätta på föreställningen fortsatte vi hemåt och berättade om skådespelet när vi kom hem.

Då sprang pappa ut, tog på sig skidorna och åkte iväg.

Det var säkert min syster som berättade för pappa om det dråpliga vi fått se. Men just då förstod vi väl inte annan än att pappa också ville se på spektaklet.

Kamp för att överleva

Efteråt har jag förstått hur lite vi barn ibland förstår av verkligheten.

Vad vi, den lördagseftermiddagen, såg var ingen komedi, det kunde ha varit en kamp för att överleva eller ej.

Tänk om diket eller storkanalen varit delvis fyllt av vatten... Det var det min pappa befarade och därför han gav sig iväg med sådan fart.

Allt slutade lyckligt och gubben hade tagit sig upp ur diket och åkt hem med sin julgran.

Älgskytte

Någon gång i början av 50-talet, jaktlagets begynnelse, lyckades en passkytt, på morronen den första jaktdagen, fålla en grann tjur på Gäddträskheden. Det visade sig att ett av skotten, det kanske mest dödande, träffat älgens könsorgan och sedan vidare upp mot ryggraden.

Älgskyttar skryter gärna med sina perfekta skott. Femettor, hjärtträffar och perfekta halsskott, som i många fall var menade som en lungträff.

Av egen erfarenhet kan jag säga att när jag träffat halskotpelaren så är det inte alltid som jag siktat där. Och, de gånger jag skiktat mot halsen så hade det ibland tyvärr endast lett till skadskjutningar.

Man hör ibland jägare berätta att man lyckats träffa halsen på en älgkalv på 100 meter. En sådan jägare kan man betrakta som totalt omdömeslös, anser jag.

Välriktat skott...

Tillbaka till älgskytten på Gäddträskheden. Han var aldrig så där väldigt villig att prata om just detta älgskytte.

Det är väl naturligt, för vem vill stå där i hallen och peka på den tolvtaggade hornkronas och säga: "Den där sköt jag 1954 med ett välriktat skott i tasken”.

Något eller några år senare lyckades en annan av lagets jägare fålla en älg på nästan samma otroliga sätt.

Kulan träffade just under svansstumpen, fortsatte vidare in efter olika tarmkanaler för att slutligen träffa ryggraden, vilket orsakade älgens död. Knall och fall. Den jägare som tidigare lyckats med det otroliga taskskottet kunde inte låta bli att kommentera: "Dom ha vorte för jävli på a skjut, da däm fäin a skithåle. För he var däl där du sekte?"

Skithålsskytten hade naturligtvis svårt att på något sätt bortförklara att träffen satt där den satt, svarade:"Jaa, i sekte at tasken men hä to nalta för högt."

Frågeställaren var nog nöjd med förklaringen som gavs, för han blev i alla fall tyst.

Jag skulle väl knappast tro att det var så där väldigt roligt att berätta om älgen som fälldes med en fullträff i röven...

Vapenhantering

Frans gjorde patron ur när jaktlaget samlades för matrast i skogen. När han sedan skulle plocka upp patronerna, som var spridda lite här och var på marken, så hittade han alla skott utom ett.

Men Frans var inte den som oroade sig i onödan för småsaker. Ett skott mer eller mindre var väl inte hela världen.

Andreas värmde händerna över elden när det small – där var det försvunna skottet! Ingen skadades tack och lov, men elden den spreds åt alla håll.

Det som hade hänt var att man tänt kaffeelden precis där den försvunna patronen låg.

Vem som bar skulden till den oplanerade smällen - den som tappade skottet eller den som tände elden – ja, det får ni själva avgöra.

Männen runt elden såg med fasa slutet på sin fina brasa. Och för att det inte ska hända igen ska nog marken, där brasan ska vara, kollas ordentligt först.

Vapenvård

Vapenvård är något som många försummar. Jag har hört gamla jägare yttra: "Hagelbössa jer bara bätter om hä jer nalta rost eini pipen "

Jag vet inte vad som var Frans åsikt om detta, men jag tror att den tid av sitt jägarliv som han ägnade åt vapenvård torde vara mindre än två minuter... Jag kan påstå detta därför att jag en gång fick titta in i loppen av hans dubbelbössa. Det såg ut som insidan av ett aldrig rengjort avloppsrör.

Frans var ingen slarver, även om det ser ut som om jag framställer honom som

sån. Han var en glad optimist som inte tog notis om smärre motgångar, som till

exempel följande situation.

Ett antal jägare stod på norra sidan av storkanaln på Svenumyran och undradehur de skulle ta sig över.

Efter en lång stunds funderande tog Frans ner bössan från axeln, tog ett stadigt grepp om pipan och slängde bössan över diket.

"Nu jer bössa över, nu jer hä bara att ta sä över opp ana vis", var hans kommentar.

Skyddsänglarnas arbetsplats

En gång när en granne med häst passerade Arturs veahus förstod han att här var nog alla skyddsänglar samlade.

Han såg nämligen en liten pojke på knä vid huggkubben med händerna runt en veaklabb medan has något äldre bror men yxan i handen försökte träffa och klyva klabben!!

Änglarna lyckades eftersom båda pojkarna överlevde. De klarade sig utan proteser och alla fingrar i behåll.

En kväll när vi ynglingar var församlade däri Georgs föreslog Bernt att vi skull gå oppi Arturs å sej när pajka ska lägg sä.

Med det menade han de yngsta i syskonskaran. Den äldste var kanske tillsammans med oss.

Att pojkarna uppskattade att lägga sig inför publik stod snart klart.

Det enda jag minns säkert av cirkusen som följde var, att en av de yngsta åkte utför trappen inlindad i täcket.

Mor i huset stod vid diskbänken och städade undan. Husfadern låg med halva munnen öppen och sov på soffan i husets sydvästra hörn.

Det här var tydligen en helt normal kväll i det änglabevakade huset.

Klaffning

Dagens barn och ungdom har inte den blekaste aning om vad det innebär att klaffa. Det går inte att göra på Internet, det erbjuds inte, vad jag vet, ett enda tv-spel eller liknande där man kan klaffa. Därför är dagens unga helt ovetande om detta fenomen.

Man smög sig fram till något av husen i byn med en julklapp i näven. Smög tyst genom hallen till köksdörren, öppnade den försiktigt och kastade in en julklapp. Sen stängde man snabbt dörren och sprang så fort man orkade bort från huset.

Meningen med det var att någon av husets innevånare skulle jaga ifatt den flyende klaffaren. Det här pågick från julafton ända fram till Tjugondag Knut. Det gällde att välja ett hus där man trodde att man skulle bli förföljd. Därför valde man oftast hus där jämnåriga bodde.

Att klaffa hos William och Elsa oppa Lia var ju ganska meningslöst. En verklig högrisksatsning var att klaffa hos Ingvar B eller Seth Larssons. Både David och Stig kunde satsa rätt hårt för att fånga klaffare. Var man då ensam så var det nästan omöjligt att komma undan.

Ingen bestraffning

Åkte man fast väntade naturligtvis inte bestraffning i någon form - snarare tvärtom. Men man hade förlorat om man blev fasttagen.

Två bröder i mogen ålder hade en kväll bestämt sig för att klaffa hos Erikssons. De visste att Erikssons mågar var där och att de inte skulle vara alltför lätta att springa ifrån. Men lösningen var skotern med kälke!

Bröderna körde så nära huset de vågade. Storebror på kälken skulle smyga sig in och kasta in klappen. Sedan snabbt ut igen till kälken och full fart därifrån. Lillebror satt på skotern och väntade med motorn igång.

Eftersom lillebror var rätt så full i fan, drog han upp sprinten som höll kälken fast vid skotern.

Så när storebror, efter att ha fullföljt sitt uppdrag, hoppade upp på släden drog lillebror på gaspådraget och försvann i rök och yrsnö.

En snopen storebror satt därpå kälken utan en enda möjlighet att undkomma. Han fördes in i köket för att åse öppnandet av paketet som innehöll en sockerbit och en magnecyl. Storebror såg skamsen ut. Lillebror var säkert mycket nöjd med sitt lyckade tilltag.

Julgranar

Jag har ju nämnt tidigare att det inte funnits några grövre förbrytare i byn. Däremot gjorde många sig skyldiga till lindrigare brott, som till exempel julgransstöld.

De flesta i byn var julgranstjuvar. Jag är, utan bevis, helt säker på att alla högg sina julgranar utan markägarnas tillåtelse — om man nu inte själv ägde marken. En bybo berättade att när han just huggit sin julgran och var på väg mot hästvägen strax intill, fick se sin granne stå där, gapande med hängande armar och yxan i högernäven.

Hans enda kommentar var: "Nu högg du gräna i sag ut redan i höst".

ag tror, utan att säkert veta, att julgranshuggaren var på sin egen mark, vilket nog inte hade någon större betydelse.

Om grannen hunnit före hade nog markägaren fått finna sig i det.

Palle var känd för sina fula julgranar. Om det var årligen återkommande eller om det var en engångshändelse, som blev en skröna vet jag inte.

Skrönan skulle i så fall komma av att Tycko högg en gran och lämnade den som gåva till familjen eftersom Palle var borta hela veckorna på grund av sitt arbete. När Palle kom hem till julhelgen underkände han granen omedelbart, plumsade uti snön bakom garaget och högg en gran på måfå.

Den granen var, enligt mitt tycke, den fulaste julgran jag någonsin sett någon ta in i sitt hus.

Skröna eller verklighet? Jag vet inte, men jag tror faktiskt att han oftast hade grannare granar än just detta år.

Kantor och hovslagare

Evald var byns kantor i sin ungdom. Han spelade orgel i bönhuset vid högmässorna och var även, i många år, byns hovslagare. Men, byaslaktare var han endast över en natt...

Sent en kväll ringde Henry till Palle och bad om hjälp att nödslakts en kalv. Hur Henry kommit på att ringa Palle för att få slakthjälp begriper jag inte. Palle gjorde det inte heller, så han svarade:

”I jer eingen slaktar, män räng åt n'Evald, han jer dukti”

Evald kunde inte neka eftersom han hade en del erfarenhet av älgslakt. Han fick alltså agera byaslaktare denna natt.

När han dagen därpå mötte Palle knöt han näven istället för att hälsa. Enligt Evald syntes detta med knuten näve mera roa än bekymra herr Brännström. Det är möjligt att Evald även fuskade lite som frisör,han har i alla fall klippt en hund...

Försov sig

En gång försov han sig första älgjaktsdagen. Vi som satt ute i bilen och väntade på att han skulle bli klar tyckte inte alls det var tråkigt. Snarare tvärtom. När Evald så småningom kom ut till bilen såg han inte alls så glad ut som han brukade vara.

Det enda han sa var: "Nu saj je ängentäng"!Fast vi så gärna hade velat kommentera försovningen var vi tysta hela vägen fram till jaktmarken. När sedan dimmorna lättat och solen börjat skina samlades jaktlagen vid Lappgrundträskberget. Då först vågade en av oss fråga: "Försov du dä i marjanom?" "I försto hä skull komma",blev svaret.

En afton när de började skymma skulle Evald ut i logen för att söka något. Hans mor, i likhet med alla mammor oavsett barnens ålder, gav honom en förmaning: "Du val akt dä för råttfällen vä ha dära lon"

Det hördes hur han bökade på i halvmörkret och plötsligt hördes: "Förbollat!"Han hittade inte det han sökte, men väl en råttfälla!

Spöket

En mörk vinterkväll körde Broppen vägen norrut från Björkliden. När han kom till korsningen av Nickusbergsvägen fick han se en äldre man med spark och en järnkätting runt halsen.

Att det var ett spöke förstod Broppen eftersom han kände igen mannen. Han hade varit död och begraven sedan många år tillbaka.

Broppen vad vidskeplig men även mycket bestämd. Han lovade därför dyrt och heligt att aldrig avslöja namnet på gengångaren. Det löftet var nog anledningen till att det dröjde flera veckor innan han avslöjade namnet på den man han hade sett.

Han blev faktiskt så uppskärrad av mötet med spöket att han vände om och körde omvägen via Jörn istället.

Snöplogen

När vi var barn var det vänstertrafik. Den som körde plogbilen med de blinkande gul/röda trianglarna hette Birger Nådén. Han körde fort.

Om det berodde på att han tyckte om att köra fort eller om han var tvungen att hålla den farten vet jag inte. Dåtidens lastbilar orkade kanske inte med de tunga snöplogarna på lägre varvtal. Jag lutar åt det senare alternativet.

Eftersom vi på den tiden inte var lika lyckligt lottade som dagens barn, med datorer, Internet, spel av olika slag och den självklara teven, tvingades vi att hålla oss utomhus för att roa oss.

Vi hörde på långt håll när plogbilen kom genom byn västerut, på den tiden vände han dära värnskivan däri Eskils, därför sprang vi ut och gömde oss i snön för att få snöspruten från plogen över oss.

Vi låg så nära vägen vi tordes, men allt efter slamrat och dånet av plogbilen tilltog så backade vi längre och längre från vägkanten. Ibland så långt att vi missade sprutan och endast nåddes av snödammet.

Inte uppskattat av alla

Alla uppskattade inte det här med snöspruten. Allra minst Seth och Ellen vars norra köksfönster var väldigt nära landsvägen.

En gång när makarna satt vid köksbordet och plogbilen passerade så yrde glassplitter och is in över bordet.

Om den arbetsfördelning som nu följde berodde på att Ellen så där tvärt kunde bli mera ilsken än sin man, vet jag inte.

Men medans Seth började plocka i förödelsen i köket, tog Ellen på sin kappa, mössa och skor och gick ut på vägen för att invänta marodören.

En stund senare stoppades Nådén med sin plogbil av en något förargad fru Larsson som såg till att föraren följde med in i huset och beskåda förödelsen. Vad som blev följden av det har inte intresserat mig att ta reda på.

Radio och litteratur

På 1940 och 50-talet tilläts barnen att läsa annat än bibeln, katekesen. Kristendomen hade helt plötsligt ryckt ifrån andra konservativa religioner med ett eller flera århundraden.

Norran var självklar läsning. På förstasidan stod orden Frisinnad länstidning. Jag läste länge detta som Frisinád. Därigenom dröjde det länge innan jag förstod innebörden av ordet frisinnad.

Norran, Land, Lyckoslanten och tidningen Vi fick vi läsa, men även draveltidningar, som till exempel Bildjournalen och Fickjournalen, blev tillåtna. För att inte tala om hemskheterna i tidningsväg som Piff, Raff och Pin Up, som fortfarande var alltifrån rumsrena.

Jag hittade i somras några exemplar av dessa fruktansvärda tidningar på en loppis. Bläddrade igenom en del av dem och fann att dagens kataloger, eller priskuranter som det hette förr, är bra mera avancerade än 50-talets herrtidningar.

Klockspel från stadshustornet

Lyssnade man påradio fanns det bara en kanal, P1. Då handlade det om klockspel från stadshustornet "storm och böljor tystna ren"...

Eller börsnoteringarna. Där jag särskilt minns Enskilda banken, stam, tre... Vad det betydde fattade jag aldrig, men nyheterna förstod jag.

Ryssarna belägrade Ungern och Budapest. Min far berättade, där vi satt på en hösäck bakom en pruttande häst, om det fruktansvärda när ett jättestort land anföll ett mindre.

Detta om att ryssen var ond och amerikanen vad god, var en åsikt jag behöll fram till 60-talets, mitt då Vietnamkriget fick mig på andra tankar.

Sveriges Radion gav oss så småningom två kanaler. Det blev Radioteater med Olle, Ville och Vira. Det blev Räkna med bråk med Carl-Gustav och Arne m.m.

Jag tror att mitt radiolyssnande på den tiden fortfarande gör att jag hellre läser och lyssnar än ser på film. Jag tror att det ger mer att läsa och lyssna.

En gång kom Gunilla glädjestrålande och berättade att nu fanns det en radiokanal som spelade musik flera timmar per dag. Det var Melodiradion med Svensktoppen och allt annat som vi ungdomar tyckte om.

Svensktoppen, med Kersti Adams Ray var på lördagar klockan 13.00 eller 14.00.

Tyvärr hade jag en far som var helt bombad vad gällde musik. Han bad oss alltid skruva ner volymen eftersom han tyckte det hela tiden var samma oljud till musiken.

Jag lovade och bad all aldrig någonsin bli lika insnöad som min far, som inte kunde höra skillnaden mellan olika låtar.

Mina böner och löften hjälpte mig inte. Jag blev nog lika oförstående som min far, vad gäller modern musik av i dag. Jag tycker alla låtar låter likadant —hårdrock framför allt.

Bråkiga systrar

I vår barndom kom hockeyluddan. Den var svart, fodrad med endast ett blixtlås istället för snören. Vilket gav oss en tidsvinst på flera minuter som kunde utnyttjas på morronen. Man kunde ligga och dra sig lite längre.

Men att sova längre var omöjligt för mig eftersom jag låg i kökssoffan och mina två systrar nästan alltid började dagen med slagsmål.

Det började med skrik och käbbel. Sedan kom de en och en ner och hämtade sopborstar. Den äldre hade borsten med långt träskaft och den yngre hade den korta med blått platsskaft.

Jag tror inte att de nånsin slog varandra med borstarna. Det var nog mera likt dagens stormakter, som använder kärnvapen i avskräckande syfte.

Slagsmålen avslutades oftast med att en av systrarna kom nerrusande för trappen, ut genom farstudörren och ner mot lagård där mamma höll på med morgonmjölkningen.

Den som var på väg till lagårn för att beklaga sig för mamma höll tyst ända till dess hon var inom hörhåll. Sen skrek hon desto mera. Man mamma tyckte aldrig mera synd om varken den ena eller andra. Hon sa åt den skvallrande att vara tyst och gå in. Därmed var morgonbråket slut för den dagen. Vi var ju allt tvungna att hinna till skolan.

Jag var inte speciellt modig som barn. Men ändå rätt företagsam. Åtminstone den gången då jag en vinterdag satte tungan mot våran nya snöskolvel i lättmetall...

Vi hade inte haft den i vår ägo mer än några dagar innan en stor bit av skinnet på min tunga syntes som en rosa fläck på skovelns silverblanka yta.

Bus i bönhuset

Vid en aftongudstjänst satt vi ynglingar oppa läkta däri bönhuse. De som bullrade mest var ett par år äldre än jag. Han som pinkade ner sig var ett par år yngre. Det var nedpinkningen som gjorde att de lämnade bönhuset med buller och bång.

Att få sitta på läkta var ett privilegium som aldrig tidigare unnats oss. Som barn skulle man sitta därnere, tyst och stilla.

När aftongudstjänsten var slut efter bullret och buset på läkta var vi bara två kvar däruppe. Den andre kanske var Tomas, men jag är inte säker.

Jag minns hur komminister Eric Holmqvist ställde sig i mittgången framför predikstolen och tittade upp mot oss på läkta, samt talade om hur man INTE skulle bete sig i Herrens hus.

Det var inte bara han som tittade upp mot oss. Mina föräldrar och hela den övriga församlingen stirrade på oss

Jag kunde inte låta bli att tänka: "Varje gång jag är oskyldig så åker jag dit'. En tröst var, att jag sällan var oskyldig.

Gäddfiske

En gång i tiden planterades det in gäddor i vår sjö. Då beslöts att gäddor som fångades skulle vara minst 40 centimeter lång. De som inte höll måttet skulle tillbaka i vattnet.

Svanen hette den båt som ägdes gemensamt av Anselm, Andreas och Anton. På båtens reling hade man skurit in märket som visade exakt hur långt 40 centimeter var.

Emanuel och Stig hjälptes en gång åt att vittja mjärdarna som man hade ini bönhusvika, under gäddlaiken. Emanuel rodde och Stig började med att ta upp sitt eget mjärde som endast innehöll en gäddslir, knappt mera än 20 centimeter. Den låg och sprattlade en stund i båtens Täckvatten innan Emanuel sa att den var för liten och lämpade den överbord.

När de sedan tog upp Emanuels mjärde fanns där en grann, romstinn gädda på minst tre kilo. Även den gäddan fick sprattla en stund i båten innan Stig sa att den var för liten och hivade gäddaset överbord.

Detta var bara ett av de otal upptåg som dessa herrar medverkade i.

Den ene av dem dog alltför ung och den andra levde, enligt honom själv, alltför länge.

Bysopare

Jag gjorde i början av mitt skrivande korta anteckningar om sånt jag tänkte skriva om.

Till exempel, att oppa lia växte nio pojkar upp, barnbarn åt n'Lass.

Av alla dessa så är det två som alltid kommer tillbaka, inte enbart i mina minnen, utan i alla historier som har berättats av andra.

Det var Ambrosius och Emanuel, vilka jag fortfarande har en mängd historier oberättade om. Därför borde man kanske, istället för att skriva mer om dem, ägna dessa herrar en egen bok.

Men jag tillägnar dessa gubb-rasikar ytterligare två historier vardera. Tilläggas bör att de båda var så kallade byasopare.

En byasopare var helt enkelt en person som for runt i byn och hälsade på folk.

Emanuel

Emanuel bodde och arbetade i Karlstad, semesterveckorna bodde han hemma hos oss. Han använde sin semester till att besöka vänner och bekanta samt olika platser att fotografera.

Vithatten var en plats han alltid besökte, ibland flera gånger under sin semester i byn.

När Klas och Solbritt var med vid ett av Vithattsbesöken, så skyndade de före Emanuel till hans Wolksvagen och låste bildörrarna.När han kom fram till bilen

skulle han vara tvungen att säga: "Snälla barn öppna dörren".

Annars skulle han vara tvungen att stå kvar där ute i myggsvärmen...

Klas och Solbritt var totalt omedvetna om att de hade att göra med en mycket envis människa.

Trots att de upprepade kravet om snälla barn stod han kvar och dödade istället en stor del av de miljoner myggor som anföll honom.

Till slut gav barnen upp.

Men, vad hade hänt om de inte gett upp och öppnat dörren till Emanuel? Skräckscenariot är en övergiven Wolksvagen, en man hängandes vid förarsidans dörrhandtag och två mumifierade barn inne i bilen...

Så grymt blev tack och lov inte slutet.

Fågelavrättningen

Emanuel fick, när han bodde på Barrgatan i Jörn, en kanariefågel med bur.

Men efter ett tag fick han för sig att han var allergisk mot fågeln och tog kontakt med sin granne och barndomsvän André, för att få hjälp med att döda fågeln. Från början tänkte de att den ene skulle hålla fågeln medans den andra skar halsen av den.

Men, vis av ålder och erfarenhet av halshuggning av hönor, visste de att detta tillvägagångssätt innebar mycket sprattlande och blodsprutande.

Då kom de istället överens om en mindre blodig avrättning. Den ene höll fågeln och den andra ströp den med ett snöre.

Broppen

Eftersom jag föddes en tid när även små barn fick röra sig ganska fritt utan föräldrarnas ständiga tillsyn, så var jag ofta oppa Lia hos Broppen, Hilda och tant Sofia.

Jag minns när man kom in till tant Sofia köket och lilla sovalkov sa hon alltid: ”Visst jer hä n'Arne?”

Sedan bjöds man alltid på godis ur hennes karamellskål, vilket naturligtvis uppskattades av en liten lymmel som jag.

Broppen hade lovat mig att när det blev nysnö skulle jag få följa med på ekorrjakt.

Äntligen kom morgonen med nysnö och vi gas oss iväg. Broppen var beväpnad med Augustins glappskjutna belgiska hangevär i kaliber 16. Jagsjälv med en träbössa. Norr om gamla fotbollsplan fann vi ett färskt ekorrspår.

Vi följde spåret norrut i ris och snårskog. Någonstans väster om den gamla skyttepaviljongen fann vi spårets ände vid foten av risig tall med ett skatbo nära toppen. Jag uppmanades att slå mot trädstammen med en käpp, men utan resultat.

Broppen tog några steg bakåt och sköt ett skott i underkanten av skatboet. Då sprang ekorren ut på en gren, för att vid nästa skott falla död till marken.

Skjuten på olovlig tid

Det här var min första jakt med riktigt vapen och riktigt vilt. Att sedan ekorren visade sig vara skjuten på olovlig tid gjorde ju inte historien sämre. Emanuel bodde då hemma hos oss, i köket på övre våningen. Där flåddes ekorren, skinnet tanades och hängdes upp ovanför spisen för torkning. Det jag tyckte var tråkigast med denna historia var att Emanuel hotade att polisanmäla Broppen för tjuvjakt. Jag var ju för liten för att förstå att det aldrig

skulle ske. Jag bytte senare, men en nasare, kornskinnet mot en rulle björntråd. Någon polisanmälan blev naturligtvis inte gjord.

Rendödaren...

Broppen hade köpt sin första bil, en röd PV 444. Med den bilen skulle vi åka på fisketur till Svarttjärnen. Vi lämnade bilen vid Stensträskvägen och fick sedan gå österut till Svarttjärnkammen.

När vi kom till Sethkolgården upptäckte vi att några renar lagt sig inne i stallet. Broppen viskade och tecknade åt mig att krypa ihop och vara tyst.

Nu skulle han, med den nyinköpta rödskaftade morakniven, smyga sig fram och ta en ren.

Om han på fullt allvar trodde att han skulle lyckas vet jag inte.

När han kom närmare kom tre rentjurar, med högborna huvuden, svanstipparna pekande uppåt och lorten sprutande därbak, utrusande och flyende i vildaste sken.

Ambrosius stod där med hängande armar, kniven i högernäven och stirrade efter de flyende renarna. Han förstod att han omöjligt skulle hinna ifatt dem.

Uttertornet

Eftersom jakten har varit en stor del av mitt liv, är det naturligt att min sista berättelse handlar om — jakt förstås.

Sundström satt uppe i tornet och väntade på en älg då ha fick se en utter komma krypande utefter dikeskanten.

Att få se en livs levande utter var ju en upplevelse. Men han berättade att det som förvånade honom mest var, när uttern tittade upp på honom på några meters avstånd, hur otroligt mycket han liknade Gotthard Markstedt i Brännäs. Från och med den stunden döptes tornet Uttertornet.

Jag minns ju som barn hur gubben Markstedt såg ut. Men om han hade några drag av en utter har jag ingen aning om. Gubben var nog mera gråhårig än uttern i alla fall.

Beträffande Sundström så var det nog så att han kunde minska lite på sanningen för att istället öka lite på humorn i sina historier. En sak han ofta lyckades med.

Skrev i sömnen...

Snart ska jag nog avsluta mina skriverier. En anledning till de funderingarna är att jag natten före nyårsaftonen 2006 gick i sömnen.

Min son, som efter att ha vänt på dygnet, var vaken berättade dagen efter följande för mig:

Klockan 03.00 gjorde jag i ordning mat, åt och satte mig sedan framför teven

och såg testbilden på TV 2. Dessutom satt jag och skrev i mitt skrivblock. Jag minns ingenting av det, men på morgonen såg jag det jag skrivit under natten och förundrades mycket över de obegripliga och otydliga raderna. Nedanstående är en del av vad jag skrev natten mellan den 30:e och 31:a december.

Nu kommer jag att ironisera i överkant. Men tänk om jag i sömnen lyckats med att skriva en hel bok. Då skulle jag väl nästan kunna få Nobelpriset i litteratur...

*Ovanstående rader är skrivna i sömnen. Jag har inte tagit med alla rader jag skrev då, vid 03.00-tiden natten mot nyårsafton.

De sidor jag nu har skrivit om mina egna och andras minnen skulle jag ag gärna vilja kalla "De lyckliga åren ". Men, den titeln är redan upptagen av en riktig författare. Granbergsträsksegen Birger Vikström.

Nu har jag definitivt tänkt sluta för denna gång.

Men jag tänker uppmana de barn och ungdomar som tror att de om 50 år eller så börjar intressera sej för vad som hände i slutet av 1900 och i början av 2000-talet.

Börja fråga nu! Om 50 år är det för sent.

Det är en erfarenhet som jag och många andra gjort.

”Det har gått åt några koppar kaffe

och många tankar under min skrivar-resa

om min kära hemby Granbergsträsk”