Del II

Hembyborna II

Jag tror inte någon människa i detta land någonsin fått uppleva en sådan enorm utveckling som vi, som föddes under första hälften av nittonhundratalet.

Bilar, flyg, radio, TV, telefon, GPS, datorer, rymdfärder och mobiltelefoner. Jag minns hur man för länge sedan pratade om hur man kanske i framtiden skulle kunna se den man pratade med i telefon. Nu är vi nog redan där. Det är otroligt vilka skillnader det är mellan min farfars, min fars och mitt liv.

Tänk om man kunde plocka upp min farfar och morfar och blåsa liv i dem (Jakob L f. 1874 och Nils Nilsson f. 1887, båda dog den 10 maj 1953) och få visa dem allt som hänt och förändrats under deras 55-åriga bortavaro. Jag tror att de varken skulle tro eller förstå det dom såg.

Om min farfar dessutom skulle visa sig vara lika envis som sonen Emanuel var på ålderns höst, skulle han definitivt förneka att det han såg var verklighet. Morfar skulle nog acceptera sanningen och verkligheten, men om han det minsta liknade min mor och hennes syskon, lär han knappast ha strävat efter att äga alla dessa nymodigheter.

Vad är då skillnaden mellan mitt, min fars och min farfars liv?

Hur mycket och hur långt min farfar rest, vet jag inte, men någon gång i början av 1900-talet följde han sin son, som drabbats av polio, till Stockholm. Detta var för honom en otrolig upplevelse som han berättade för alla som ville höra på.

Min far åkte väl på äldre dagar med på en del pensionärsresor, men dessförinnan var hans resande rätt begränsat. Han var aldrig, vad jag vet, till Stockholm. Jag tror inte han var längre bort än till Duved i Jämtland. Till stan (Skellefteå) åkte han nog mycket sällan eller aldrig. I varje fall inte förrän han blev äldre och tvingades besöka lasarettet. Om han någonsin var in på någon affär och handlade, förutom Klaras konsumbutik eller järnhandeln i Jörn, vet jag inte. Det kan ha hänt, men i så fall, otroligt sällan.

Jag själv då? A Larsson, född den 27 feb 1948.

Mina första resor var till stan och svandammen. Resan med buss över Kågedalen tog nära två timmar. Kortare resor som till mormor, 16 km, cyklade jag när kom upp till ungefär 10-årsåldern. Dessförinnan åkte jag hemifrån med mjölkbilen till Jörn kl. 1000, därefter med Kalle Brännströms gamla buss till Långnästräsk. Kalles buss fortsatte mot Storträsk, Ullbergsträsk och kanske ännu längre. Jag minns inte så noga.

Jag tror att jag var 19 år när jag första gången reste till Stockholm. Jag var 25 år när jag första gången reste utanför Norden.

Nu till de barn som har vuxit upp hemma hos mig, födda 1973-1989. Alla dessa har före 15-årsåldern varit utomlands, en eller flera gånger. En del av dem har arbetat eller studerat utomlands.

Jag ringde en gång på mobilen till min dotter, som jag visste åkt buss ner till stan, för att be henne om en tjänst. Men hon svarade inte i stan. Hon var i Malmö. En annan gång när vi trodde att hon satt hemma i sin lya och pluggade, ringde vi och hon berättade att hon var i Amsterdam på väg till en kompis någonstans i Europa.

Det rör sig om en, två eller tre generationer, men skillnaderna är helt otroliga.

Frågan är: Vem är lyckligast?

Svaret är: Jag vet inte. Våra världar och värderingar är så helt olika.

Min farfar var unik, då, när han varit till huvudstaden. Det var nog inte många från byn som hade varit där.

Jag kan nog knappast anses vara en rik man. Men om min farfar kunde se in i mitt liv idag, skulle han helt säkert anse mig som oerhört rik. Mer pengar än han någonsin i sitt liv hade ägt. Skor och kläder i överflöd, som ibland kastas innan de ens använts. Dessutom bilar, elektronisk utrustning, TV, mobiltelefoner, m.m. Listan kan göras hur lång som helst.

Vad som är lycka kan vara svårt att beskriva. Det är utan tvekan så att jag haft det bättre i det mesta, jämfört med min far och farfar. Det är nog så att vi som föddes där i mitten av 1900-talet har fått vara med när allt gick uppåt och framåt. Nu avser jag bara den materiella välfärden. Även naturen har förändrats. Växter och djur, som tidigare inte kunde leva här uppe, finns nu här.

När det gäller däggdjur är det knappast någon art som de senast femtio åren har utvecklats så mycket som den Svenske Mannen. För femtio år sedan fanns det knappast någon man som ens klarade det enklaste hushållsarbete, som matlagning, städning, skötsel av små barn m.m. Jag vet att ända in på 70-talet fanns exemplar av Svensk Man som satt hemma och irriterade sig därför att denne var kaffesugen och frugan var borta i något ärende.

Att det var på detta viset, beror väl på att männen slet tungt i arbete från måndag t.o.m. lördag. Kvinnan var hemma och slet tungt med hushåll, barn och ladugård.

Ett par historier från den tid då mans- och kvinnorollerna var helt annorlunda än idag:

Sket ner sig

Seth var oppa Lia och klöv ved. Med sig hade han sin yngste son, Stig. Efter ett par timmar upptäckte han att pojken skitit på sig. Seth var så pass praktiskt lagd att han förstod att tvätt av byxor kunde vänta ett tag. När han tagit av pojken hans byxor och knövlat ihop dem och stoppat undan dem för att sedan ta hem dem för tvätt, upptäckte han ännu en sak. Han hade, eftersom det var varmt, tänkt att pojken skulle klara sig med bara skjortan, som var rätt så lång. Men nu visade det sig det att det var skit även på skjortans baksnibb. Men inte heller nu blev Seth rådlös. Han lade helt enkelt upp skjortsnibben på huggkubben och högg bort de delar av skjortan där det fanns bajs. När Seth och Stig kom hem fick naturligtvis Ellen syn på den avhuggna skjortan.

– Men Seth, hörrä ha dö böre dä at.

– Jaa, sa´n Seth, i hadd´n deill a backa ditdeil haggkabben.

Soppa med gaffel

Var Herman arbetade vet jag ej, men det var i vart fall så pass långt hemifrån att han behövde medhavd matsäck. Det var naturligtvis Gerda som helt ansvarade för denna matsäcks iordningställande. En morgon hade hon skickat med ärtsoppa i matsäcken, men när Herman kom hem och hon började packa upp ur hans matsäck upptäckte hon att hon packat ner en gaffel i stället för sked. Gerda blev naturligtvis mycket uppbragd av denna upptäckt.

– Men Herman, hurre ha hä gatt att äta ärtsoppan vä´n gaffel.

Herman svarade:

– Ta dä än gaffel a prov att äta ärtsoppan, sä fa dö sej hurre hä ga.

Här sitter jag och raljerar över hur karlar, generationer före mig betedde sig Men skam till sägandes så kröp dessa nedärvda olater ofta fram även hos mig när jag kom hem till mamma i hembyn.

När? Vilket klockslag ville jag äta, dricka kaffe o.s.v. Det var bara att välja. De första åren jag jagade älg steg hon upp och kokade kaffe. Men så småningom kom jag på att detta med kaffekokning borde jag klara själv. Kaffepannan var fylld med vatten och kaffe och smörgåsar m.m. fanns i kylskåpet. Det var bara att stoppa detta i ryggsäcken, samt att vrida på kokplattan och passa pannan. Det tog lite längre tid för min mor att förstå att jag kunde klara detta på egen hand.

Långt fram i tiden, in på 2000-talet, frågade hon:

­Ska i stig opp i maran a kok kaffi?

När hon slutade fråga om detta vet jag inte, men till slut förstod även hon att jag kunde starta plattan själv.

Lag och rätt – brott och straff

För ett antal år sedan blev en jägare fälld för ha skjutit en varg. Om det var för att freda sin hund eller tamboskap minns jag ej, men han blev dömd att betala 150 000 kr i böter eller skadestånd. I samma veva blev en yngre man dömd för att ha misshandlat en äldre man så svårt att denne blev blind. Ynglingen blev ålagd att betala 75 000 kr i skadestånd.

Här stämmer inte min uppfattning om rätt och fel med svensk lag. Jag tror och hoppas att jag ej är ensam om detta tyckande.

Att äldre jägare hade en helt annan uppfattning om rätt och fel än lagar och paragrafer om jakt, tror jag beror på att alla dessa lagar kom till på det gamla svenska feodalsamhällets tid. På den tiden var det endast de besuttna, kungen, grevar och andra feodalherrar som fick jaga i detta land. Allmogen, d.v.s. vanliga människor, fick ej ens äga en jakthund. Det är därför förståeligt att ju längre tillbaka i tiden man söker dessa jägargubbar så minskar deras förståelse för lagar och paragrafer gällande jakt.

Detta kan närmast jämföras med julgransstöld. Att hugga en julgran på annans mark var ju stöld, men jag tror inte att en enda bybo ansåg att det var något olagligt i att hugga en gran på grannens mark.

Jag minns från min barndom när vi någon gång under hälitin, helgdagarna i samband med julen, var hembjudna till Anshelm och Emilia. Anshelm skröt över sin granna julgran. Det bästa av allt tyckte han var att den var huggen baki vårat fuse. Varken min far eller Anshelm torde ha tänkt tanken att detta skulle ha varit ett brott mot Svea Rikes Lag. Synen på jaktbrott var nog densamma som på julgransstöld.

En älg för mycket

Efter det jag tidigare berättat om rätt eller fel, vill jag nu berätta följande historia:

Jaktlaget hade bara en vuxen älg kvar på licensen. Passkyttarna var utsatta. Hundföraren släppte sin hund. Med sig hade han en gående passare som kunde förflytta sig och kunde stå på pass där hundföraren önskade. Eftersom hunden var en bra älghund, blev det snart ett rungande ståndskall.

Efter ett tag small ett par eller tre skott i snabb följd. Sedan var allt tyst i komradion.

Men hunden fortsatte. Snart small ytterligare en snabb serie skott. Nu fick de i radion veta att den sista älgen var fälld och att jakten var slut.

Älgjägarna kom en efter en till slaktet. På den tiden var det så att när älg var skjuten, var jaktdagen slut. När man kom fram till älgen, en grann 8-taggare, och skytt, fick man se en mycket moloken älgskytt. Förklaringen fanns etthundra meter längre bort.

En död älg till.

Skytten som väl aldrig i sitt liv, tidigare gjort sig skyldig till något brott, hade nu skjutit en älg för mycket. Att han såg moloken ut berodde dels på det misstag han gjort, dels på att hundföraren, tillika jaktledare, slaskat upp honom för att han haft för bråttom och inte sett sig för. Man var överens om att det fanns bara en sak att göra. Nämligen att anmäla saken till polis eller annan myndighet.

Men så kom de gamla jägarna till slaktplatsen och de hade en helt annan åsikt.

Nää, blanda in polis eller annan myndighet skulle bara bli en massa onödigt krångel.

– Ta hem den större tjuren å flå den, sen tar vi rätt på den andra när det blivit mörkt, tyckte man.

I skymningen åkte man väg i bilar, för att senare bli upphämtade med kött. I en av bilarna åkte en av de äldre jägarna, född i slutet av 1800-talet. Liggande på golvet i baksätet sa han:

– Taink, att i skull fa vara vä om hänna än gang deil.

Jägarna tog sig i mörkret fram till älgen och i skenet av ficklampor. Styckade den och bar fram köttet till vägen. Det är rätt otroligt att man i mörkret hittade älgen och dessutom hittade fram till vägen med köttet. Idag är det nog ett fåtal i det laget som i mörker skulle hitta vägen mellan älg och väg. Köttet lastades in i bilar och kördes till ett garage i byn.

När allt var lastat och klart skulle en av de äldsta ge sig iväg på sin moped. Moppen vägrade starta, samtidigt kom som en bil kom körande västerifrån. Han kunde ju inte stå där mitt på vägen i mörkret, så han satte sig oppa mopeden och trampade för allt han var värd så att lyktan på moppen lyste. Gubben lyckades få lyktan att lysa och detta var väl en bedrift, eftersom gubben var född år 1900 och detta hände i början av 1970-talet. Han var alltså en bit över 70 år. Jag är övertygad om att det finns massor av 20-åringar som idag aldrig skulle kunna mäta sig med denna gubbe, rent fysiskt.

Älgskytten i detta fall var som sagt en laglydig person och därför var denna händelse lite svår att komma över. Styckningen och delningen i garaget var en mycket angenäm upplevelse. Alla trivdes och mådde bra. Men skytten mådde ej riktigt lika bra. Dagen efter tog han med sin bäste vän och vapenbroder genom alla år och gick eller smög till slaktplatsen. Där hittade man en kniv med ägarens namn ingraverat. Att den hittades och försvann från brottsplatsen var naturligtvis bra. Sen hade man också med sig en dunk med fem eller tio liter fotogen som man hällde över slaktplatsen. Detta för att ingen jakthund skulle hitta rester av älgen. Vad man väl inte tänkte på var att även hundägare har luktsinne och att tio liter fotogen kunde upptäckas av en mänsklig näsa, även om den döljer köttlukt för en hund

Detta hände 1973. Allt är glömt och preskriberat. Detta att det är glömt är nog fel, för ännu finns det några av dessa jägare kvar i livet.

Lagens väktare

Efter att ha läst tingsrättsprotokoll från 30-talet förstår jag att Jörns polis på den tiden var både aktiv och effektiv.

Några exempel på förbrytare från byn som blev ertappade och dömda:

Holger Larsson, dömd till böter för att ha skjutsat en kamrat på cykeln.

Ragnhild Linderstedt, dömd för att ha cyklat utan lyse.

Paul Brännström och John Jonsson, böter för olovlig körning med motorcykel.

En bybo dömdes för förargelseväckande beteende, efter att ha varit för högljudd en lördagskväll i Jörn

Mopedolyckan

För länge, länge sedan i sin gröna ungdom jobbade Robert som springgrabb i Jörn. Han körde varor till kunder med packmoppe. Morgon och kväll körde han moppe till och från Jörn.

En sommarmorgon hände olyckan.

Strax utanför byn körde han omkull och skadade sig så pass allvarligt att han åkte in på lasarettet och blev liggande där ett par veckor. Om polisen varit lite snabbare på plats skulle man ha upptäckt att moppen var trimmad. Men Sven-Gösta Karlsson var snabbare. När han fick veta om olyckan, skyndade han till Roberts hem, hämtade originaldelarna, åkte ut till olycksplatsen och bytte ut de olagliga delarna, kolv och topp, mot lagliga delar.

När Robert kom hem från lasarettet fick han rätt snart besök av polisen. Han fick titta på foton av olycksmoppen. Där syntes tydligt och klart att både gas- och handbromswire lossnat från sina fästen. Det var nu bara för unge herr Lundström att erkänna.

Böterna blev ca. 30 kr.

Den här gången var lagens väktare i Jörn effektivare än när Sällström, ett tiotal år tidigare, var försvunnen. Enligt elaka rykten påstås att man då inte vågade sig ut för att söka den försvunne, eftersom han befarades vara beväpnad. Det visade sig också vara så när man hittade honom ihjälfrusen i en lada i Östra Högliden.

Den som hittade honom var en renskötare. Sällström låg på rygg i höet med geväret riktat mot dörren. Renar hade varit inne i ladan och ätit upp höet kring den döde.

Misstag

Som barn hade jag många drömmar och planer för framtiden. Exempelvis hur jag skulle vara som vuxen förälder eller rättare sagt, hur jag inte skulle vara. Hur många av dessa drömmar som blev verkliga och hur många misstag jag under åren gjort, vet jag inte. Men en sak vet jag säkert. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle gå så snabbt att bli gammal. Om man nu är gammal när man är 60 år. Det tyckte jag i alla fall när jag var barn.

Kattmordet

Man har frågat mig om jag inte ska skriva om kattmordet.

Svaret är nej, därför att det finns ingenting som är roligt i denna händelse. Alla mådde dåligt. De som drabbades, de två lejda mördarna och han som lejde dem. Allt var ett enda stort misstag och en tredjedel av skulden är min.

Nog om detta, punkt slut.

Andra misstag

Jag ska berätta om två händelser som jag själv inte tycker var speciellt roliga, men som säkert skadeglada personer i min bekantskapskrets uppskattar.

Den första olyckan hände i vår lägenhet på Anderstorp i stan. Jag hade bråttom till toa. Snabbt som bara den drog jag ner byxorna, slängde upp locket och satte mig ner. Hur nu detta gick till vet jag inte, men ändan hamnade ovanpå locket och tasken mellan lock och toaring. Där satt jag nu fastklämd. Jag fick bända och dra i locket en bra stund innan jag kom loss. Tur i oturen var väl att locket var gjort av böjbar plast. Hade varit av den gamla modellen gjord av svartgrå bakelit, lär jag nog tvingats be någon larma brandkåren.

Jag har försökt rekonstruera händelsen, men kan för mitt liv inte begripa hur denna olycka kunde ske.

Den andra olyckan inträffade när mina barn var små och jag brukade bada med dem i badkaret, där de brukade leka med olika badleksaker. Jag vet inte vilket barn det var denna gång, men det var ett av de två yngsta. När vi satt där i det varma vattnet så släppte jag en brakskit. Det bullrade i den emaljerade plåten och bubblade i vattnet. Barnet blev mycket roat av detta och bönade och bad:

– Pappa en gång till.

När man så enkelt och billigt kan roa sitt barn med att enbart fjärta i ett badkar, måste man ju ställa upp.

Det som nu hände när jag släppte en rökare, var för mig helt oväntat. I stället för bubblor i vattnet, kom allt innehåll från sista tarmen ut i badkarsvattnet. Jag hade p.g.a. av mitt badkarspruttande, ofrivilligt fått ett lavemang. Det var nu bara att lyfta upp ungen, ställa den golvet, rengöra badkaret, barnet och mig själv.

Jätteroligt!

Mörkrädd

Första gången jag hörde ordet mörkrädd var jag endast ett par år gammal. Någon sa att a Sigrid Karlsson från Rörträsk, flickan som ett tag bodde hos Anshelm och Emilia, var mörkrädd. Jag förstod då inte ens vad ordet betydde. När jag blev äldre förstod jag vad det betydde. Jag fick dessutom förmånen att själv bli mörkrädd. Det var nog så att de flesta barn, och även många vuxna, på den tiden var mörkrädda. Det fanns inget gatlyse när man skulle gå hem. Sen var det vanligt att man på kvällarna satt och berättade spökhistorier. Det var den tidens underhållning i hemmen. Jag minns speciellt att pappa och faster Märtha brukade berätta om en del kusliga saker. Jag vågade knappt sitta med ryggen mot dörren.

Ett problem för mig som mörkrädd var ju detta med utedasset. När jag kom upp i 8-9 årsåldern ansågs jag så pass stor att jag även sen det blivit mörkt på kvällen kunde gå ut på dass för att bajsa, men eftersom det var kallt att sitta där ute på vinterkvällarna lyckades jag göra ett avtal med min mor. Jag skulle få uträtta mina behov på pottan inne i stugvärmen, men sedan skulle jag gå och tömma den i utedasset. Då kom jag på att istället för att gå ner till fuset och dasset bredvid djönningsromme, kunde jag lika gärna gå bakom huset och tömma pottan. Allt gick bra hela vintern. Jag sket inne och tömde ute.

Det som göms i snö o.s.v.

När våren kom och snön började smälta upptäckte jag till min stora fasa vad som började tina fram baki huset. Brungula fläckar här och var och eftersom det fanns papper i spillningen kunde jag knappast skylla på något djur.

Detta blev en jobbig vår för unge herr Larsson, därför att varje blidvädersdag kom nya brungula fläckar fram ur snön. Det var bara att i smyg skaffa bort den missfärgade snön utom synhåll.

Jag är inte säker, men jag tror att jag lyckades undanröja alla bevis så att mina föräldrar aldrig upptäckte det. Men jag kan ha fel.

Löprekord

Ambrosius berättade att hans två yngsta bröder, Sten och Augustin, var oerhört mörkrädda som barn. När de passerade Levi-boa var de som mest uppskärrade. De satte upp en sådan fart de sista hundra metrarna att enligt Broppen kunde de inte stanna när de kom in i farstun, utan dråsade in i väggen på motsatta sidan. På den tiden var farstudör´n däri Nisch på västra sidan. Vilken tid bröderna Larsson hade på 100 m vet väl ingen.

Enligt Broppen hade han själv en gång gjort en bra tid på 1500 m. Orsaken till detta var att Vilgot, Emanuel och Broppen satt en jäsning hemma hos Vilgot. Man hade planerat att avsmaka brygden följande lördagskväll. Just denna lördagseftermiddag var Broppen ute på gården oppa Lia, när han fick höra Vilgots röst:

– Nää, har´du Emanuel, kom int´ Ambroken snart sä böri vä utan han.

Enligt Broppens egen utsago har han aldrig i sitt liv sprungit så fort. Sträckan från Lia till Vilgots, numera Rogers, är ca 1500 m.

Tillbaka till utedasset

Den sista gången detta skithus var till nytta var när min yngsta syster blev inlåst där och inte vågade ropa på hjälp. Haken på utsidan hade fallit ner. Vi väntade besök av en familj där en i familjen, p.g.a. sjukdom, blivit svårt handikappad. Vad vi andra inte viste var att lillasystern verkligen sett fram emot detta besök. Mest för att få fråga ut den handikappade om hur det kändes att ha detta handikapp. I efterhand, var vi nog alla mycket lättade över att hon varit försvunnen, när vi efter att besökarna åkt hem, kunde släppa ut henne.

Livliga barn

Min syster, hon som blev inlåst på utedasset, var som barn väldigt aktiv. På gränsen till besvärlig. Jag minns att föräldrarna satte upp en hage, på ungefär 5x5 m, öster om huset. Där hölls hon instängd när mamma var upptagen av andra göromål, t.ex. i fuset. När hon inte längre gick att hålla instängd, försökte man binda henne med ett långt snöre.

Hjalmar Grahn höll på med något byggnadsarbete hemma hos oss. När han kom en morgon och fick se den bundna flickan, tyckte han synd om henne och släppte lös henne.

Min mor tyckte inte om pratet om att hon bundit sin dotter, eftersom detta hände en enda gång och det var då Hjalmar Grahn befriat henne.

Min andra syster var mycket mer lugn och stillsam, men betydligt gnälligare. Jag minns hur hon gnall när hon upptäckte att jag på varenda sida i hennes dagbok skrivit: Arne är snäll idag.

Sommaren 1949 var jag ett och ett halvtår. Att jag faktiskt minns den här händelsen beror väl på att det blev ett sådant liv och en sådan uppståndelse, samt att jag hört mammas berättelse.

Jag var i sandlådan och lekte. Mamma skurade i fuset, eftersom kossorna då bodde i sommarfuset. Hon använde lut som var ett frätande, men effektivt skurmedel. Lutburken hade hon ställt på en byråklaff ute i fusporten. Hon höll noga uppsikt på burken eftersom hon var lite osäker på sin son. Till sin fasa upptäcker hon helt plötsligt att burken var försvunnen.

Hon rusade upp till sandlådan och upptäckte att det mesta av luten var utstrött över sanden. Hon upptäckte även att jag hade ett litet brännsår på hakan.

Nu var frågan: Hade ungen ätit av luten?

Om detta hänt idag skulle man ha ringt giftinformationen, samt kallat på ambulans. Men på den ti´n var det inte så. Min mamma skickade bud efter Alma Vikström, som hade fött sju barn. Hon tittade och undersökte mun och svalj. Hon kom fram till jag ej oralt haft kontakt med lut eller annat frätande ämne. Jag vet att Alma inte uttryckte sig på detta vis utan snarare:

I tro int´ att han fatt na lut eini månn.

Ärret på hakan har jag dock fortfarande kvar.

Fällfångst

Åter till min lillasyster, hon som var på gränsen till besvärlig. Jag hade gjort ett skidspår runt huset och oppemot mira. Men på dagarna när jag var i skolan, gick min syster och trampade sönder mitt skidspår.

Vad skulle jag nu göra för att förhindra detta?

Då kom jag på att oppa veahusbotten fanns ett par trampsaxar. Jag gillrade saxarna och placerade dem under snön på skidspåret. Nu skulle ungen lära sig att inte förstöra mitt skidspår.

Jag vet inte om jag hade tur eller otur, när min far upptäckte detta innan någon olycka skett.

Om systern fastnat i en trampsax, så lär jag väl ha fått stryk eller en rejäl avbasning. Nu förlorade jag enbart rätten att använda fällor.

Skolminnen

Våren 2007 var jag hem till ´n Kvarnli´-Algot. Enligt kyrkböckerna heter han Algot Karlsson, bosatt i Åliden, Jörns församling. Algot bodde då i det stora hus som Jonas Lidmans far byggde på 1800-talet. Jonas var Sara Lidmans farfar. I Sara Lidman böcker hette han Didrik och Åliden kallades Månliden.

Algot föddes och växte upp i Kvarnliden, ett enstakaställe norr om Grundträskån, mellan Granbergsträsk och Åliden. Algot och hans syskon gick skola i Granbergsträsk. Algot berättade att han bodde hos Andreas Granqvist, som enligt Algot var en otroligt snäll person. Även Frida måste ha varit en omtänksam människa, om man tänker på alla barn som bodde hos Andreas och Frida under deras skoltid.

I småskolan var Jonk-Erland Algots bänkkamrat. När lärarinnan en gång höll på att hjälpa en elev i bänken framför dem, kunde Erland inte motstå frestelsen att med pennan peta lite baki lärarinnans kjol. Algot kunde inte hålla sig för skratt. Lärarinnan vände sig om och ville veta varför han skrattat. Algot berättar att han ville ju inte skvallra på en kamrat, dessutom var han inte så bra på svenska. Lärarinnan gav sig inte. Algot blev tvingad att berätta:

– Jag kunde int´ hålla mej för skratt när jag såg Erland deppa me´ pennan baki fröken.

Trettiofem år senare var det dags för mig att börja skolan. Den första terminen var Anna-Lisa Israelsson vår fröken. Jag minns väldigt lite om hur hon var, men jag minns att jag en gång fick gå fram och be om förlåtelse för att jag använt för mycket lim till klisterbilder av något slag.

När vårterminen började var vi utan småskolefröken i byn. Vi flyttades till Jörn och Olga Sparrmans klass. Nu blev det ordning och reda.

Upp med gråpapper, handpapper och lilla läseboken, så kunde Olga börja en lektion.

Förutom handpapper var vi tvungna att ha en brödpensel för att borsta bort eventuellt skräp från boksidorna innan vi vände blad.

Förklaringar:

gråpapper – var ett brunt papper som man lade på bänklocket som skydd.

handpapper – var ett vitt papper som man höll händerna på när man skrev eller läste.

Lilla läseboken och alla andra böcker skulle vara omslagna med ett fint färgat papper. Men för att skydda detta färggranna skulle man ha ett brunt papper utanpå.

Om detta låter som en saga, så är det en sann saga. När Olga en gång grälade på mig av någon anledning, räckte Karin Bergström upp handen. När Olga frågade vad hon ville, sa hon:

– Fröken ska inte skälla på Arne, för han är så där.

Jag minns inget av detta, hur jag var och vad jag gjort, men denna historia har Olga berättat för min mor. Därför är jag säker på att den är sann.

Varför Anna-Lisa slutade som lärarinna i byn och i stället blev lärare för förståndshandikappade i Brattby, vet jag inte. Hon var ogift och hade kanske försökt hitta en karl i byn, men misslyckats. Det fanns många ungkarlar i byn på den tiden.

Det påstås att hon var rätt förtjust i Edvard Grahn som bodde kvar hemma i föräldrahemmet med sina föräldrar. Det var tyvärr lite svårt att få honom intresserad. Men på något sätt skulle det väl ändå lyckas.

Äntligen kom tillfället.

Anna-Lisa var på besök hos familjen Grahn när Hulda, som mor i huset hette, sa att hon skulle vilja åka och besöka sin dotter. Hon behövde bara någon som kunde sköta mjölkningen eftersom man skulle vara borta ett par dygn. Utan att tveka erbjöd sig Anna-Lisa att stå för mjölkningen. Nu hade äntligen tillfället kommit.

Vad Edvard tänkte eller inte tänkte vet ingen utom han själv. Hans kommentar var:

Män sä bra, da fa jig a fara bort.

Det blev aldrig något mellan dessa två. Om hon blev gift och om hon fortfarande lever har jag ingen aning om. Men om Edvard vet jag att när jag sist träffade honom var han fortfarande ungkarl.

Jag har även hört att Anna-Lisa inte erbjöd sig att mjölka, utan hon erbjöd sig att laga mat åt Edvard. Hur det nu var så blir slutet på historien densamma, och fortfarande lika sann.

Joka

Ordet joka kommer av engelskans joking. På kvällarna satt vi och planerade jok. Ofta hemma hos Klas, därför att han hade en snäll mamma som inte la sig i våra förehavanden alltför ofta och en pappa som för det mesta sov.

Tyvärr blev många av våra jok aldrig genomförda. Jag hoppas därför att några yngre förmågor kan ta över och genomföra våra planer.

Vad som ej blev genomfört var t.ex. följande:

att en natt, med etthundra meter höga bokstäver, skriva ett ord med tre bokstäver nere på sjön. Till detta skulle en massa Falu rödfärg användas. Med skoter och GPS bör detta idag vara ganska enkelt att genomföra.

att på stockar fästa ett par vattenskidor och sedan med roddbåt dra iväg över sjön med en kille på vattenskidor.

att inköpa en griskulting, måla den och släppa in den i farstun eller ladugården hos någon. Vem som skulle drabbas av detta kom vi nog aldrig fram till, därför lades projektet ner.

Tack och lov blev ändå många av våra planerade jok genomförda. Falu rödfärg kom till användning en lördagsnatt eller tidig söndagsmorgon. Rödfärg liknande ett blodspår spilldes ut från Cent eller Jörns Folkets Hus upp till klockstapeln vid S:t Mikaelskyrkan. Där placerades en död höna samt en oherrans massa rödfärg runt hönan.

Hönan kom troligen från Skoglidens hönshus. Vi har aldrig hört en enda kommentar om detta. Räven kan ju ha varit framme under natten och tagit hönan.

Klädtvätten

En kväll på soptippen, strax öster om fotbollsplanen, hittade vi en del kläder, en tvättbalja, en s.k. tvättstait eller klestait, tvättbräda samt en resväska. Alla dessa fynd fraktades till Fäboddammet.

Nedanför dammen placerades tvättbalja, klestait, tvättbräda och resväska. Kläderna hängdes upp på en tvättlina som spändes upp mellan två träd.

Att det var Ambrosius som upptäckte denna mystiska tvättinrättning var för oss ingen nackdel. Vi kunde bara lugnt sitta och lyssna på alla spekulationer om denna mystiska klädtvätt.

Måns

Jag har tidigare nämnt detta om tackkorten från Måns i ”Hembyn och hembyborna” del I.

En av våra mammor hade fyllt femtio år. Hon skickade till dem som uppvaktat henne sådana där små avlånga kort med texten:

Tack för uppvaktningen på min födelsedag

Det hade blivit en hel del över. Dessa kort undertecknade vi med namnet Måns. En natt åkte vi sedan genom byn och stoppade tackkort i alla postlådor. Jag tror att vi fick köpa till ett par kort för att det skulle räcka till hela byn.

Alla pratade om dessa mystiska kort från Måns. Det var t.o.m. insändare i Norran, där man efterlyste denne Måns. Man misstänkte att det kunde vara någon som blivit bortglömd på sin födelsedag och som på det här sättet ville ge byborna dåligt samvete.

Många saker som jag i mitt liv har gjort, ångrar jag, men absolut inte detta med Måns. Jag skulle gärna göra det än en gång, bara för att reta nyfikna skvallerkärringar och gubbar.

Ofrivillig make up

Min syster och fröken B var kompisar och jämngamla. Dessa två fick länge dras med varsitt smeknamn, eller snarare öknamn. Efter som ingen av dem torde känna någon som helst stolthet över sina smeknamn, har jag lovat att inte skriva dessa namn för att kunna läsas i framtiden.

Nu över till ämnet make up. Vilka grabbar, mer än jag, som var inne i bilen minns jag inte. Men flickan utanför bilen var fröken BK, numera fru BE. Rutan på passagerarsidan var nervevad en bit.

Hur vi lyckades få henne att sticka in hela huvudet i bilen minns jag inte. Förmodligen var det något hon skulle få se eller höra. När hon fått in huvudet tillräckligt långt, vevades rutan upp så där lagom långt att hon blev fast utan att skadas.

När hon väl var fångad, var det bara att gå ut, ta hennes handväska och ta fram alla målargrejer som kvinnor använder. Nu var det bara att måla ansiktet som satt fast där i fönsterrutan.

Jag tror, utan att säkert minnas, att hon var snyggare före än efter målningen. Detta var väl lite elakt, men ändå inte riktigt så elakt, eftersom detta hände oppa Lia där hon bodde och var på väg in. Om det hänt när hon var på väg till något dansställe, hade det varit mycket elakt.

Om jag med detta vill påstå att vi var snälla, vet jag inte, men så här nästan förti år senare måste väl detta vara rätt så oskyldigt, jämfört med vad som idag kan hända oskyldiga personer.

Bandspelaren

Det första tekniska hjälpmedel som vi i vårt jokande förfogade över var en bandspelare. Om en ungdom idag fick se denna apparat, skulle den inte begripa vad denna tingest kunde användas till. När man sen fick veta det, skulle kommentaren bli:

Stenålder, typ.

Den såg ut som en radio, men med två rullar på ovansidan och ett tio millimeter brett band. Dessutom en fyra, fem knappar play, rec, stopp o.s.v.

Man kunde spela in en röst från telefon och sen spela upp detta för någon annan person.

Vem ändå är det?

Min syster var barnvakt hos Rolands i torpet. Vi ringde dit och när hon svarade förställdes rösten. Allt som sades var helt obegripligt. Vi spelade in vad Solbritt sa:

Vem är det?

Men vem ändå är det?

Frågan upprepades gång på gång.

Därefter ringde vi upp min mor, 200 40. När hon svarade spelade vi upp Solbritts fråga:

– Vem är det?

– Ann-Mari Larsson, blev svaret.

Men vem ändå är det?

Återigen blev svaret:

Ann-Mari Larsson.

Så här fortsatte samtalet en stund. Senare på kvällen spelades allt upp för min mamma och syster.

Röster från sjön

Ljud av olika slag hörs bra över vatten. Skogli´-Johan och hans bror Simon var nog tacksamma över detta, plus att det denna sommarkväll var litt.

Bröderna hade gett sig ut på en flotte i Gäddträsket för att fiska. Men flotten som var gammal och murken, sjönk en bit från stranden. Gubbarna stod nu så djupt i vattnet att man bara hade huvudet ovanför vattenytan.

Att både två inte var simkunniga var helt naturligt på den tiden. Flytvästar var också ett okänt begrepp.

Det enda man kunde göra var att ropa på hjälp. Nu hade man tur. ´n Grahns-Anners var just bakom knuten att pinka. Han hörde nödropen och ropade tillbaka. Därefter bådade han några grannar och skyndade ned mot Gäddträsket. Skogli´-Johan och Simon blev räddade.

Johan lär på sin dödsbädd ha sagt, att den underbaraste röst han hört var när ´n Grahns-Anners svarade på deras nödrop.

Mer röster från sjön

En försommarkväll hördes röster utifrån sjön. Av samtalet kunde man förstå att dom där ute i båten höll på att vittja nät. Vad man också kunde förstå var att en gädda fastnat i nätet och trasslat in sig i detta så mycket som bara var möjligt.

Rösterna tillhörde Ville Backman och svågern Erling. Efter en del palaver hörde man Ville:

– Ta hit kniven för helvete! Jänna ska aller mair nan gäddjävel fasn.

En annan gång när röster från sjön hördes, var när Jonk-Erland och Torsten var ute på sjöfågeljakt.

Man hörde skott, därefter någon som ropade:

– Var hä `n gräsann?

– Naa, män hä var än storförbannade kreeck.

Detta hände på den tiden det var lovligt att jaga sjöfågel i Grämmersträsket, tror jag.

Händelse från förra århundradet

En del olyckor och fadäser som ingen skrattade åt när de hände, kan så småningom förvandlas till en rolig händelse.

Ibland kan en tråkig händelse bli rolig redan efter ett par dagar. Ibland måste man vänta i flera årtionden innan man kan skratta. Det har nog i byn hänt saker som hur långt tiden än går, aldrig kan bli roliga. Min tanke är att skriva om roliga, eller i varje fall inte alltför tråkiga, händelser.

Men, jag ska börja med ett undantag. Jag vet inte säkert varför, men kanske beror det på att min far många gånger berättade om denna händelse. Sen när jag i våras besökte Kvarnli`-Algot eller Ali-Algot berättade han hur han i hela sitt liv mått dåligt av denna händelse.

Det var så att en pojke, vars namn var Luther, var fosterson eller rättare sagt uppfostringsbarn i Ytterstberg.

Han var någonstans mellan sju och tio år när han blev misshandlad av den man som skulle ta hand om pojken. Vad fel pojken gjort vet jag ej. I varje fall inte så säkert att jag vill skriva om saken.

Fosterfadern eller pojkens ägare, vad man nu kallar honom, hade lejt en annan man att hålla pojken medan han spöade upp honom. Pappa berättade hur han morgonen därpå följde Per Wahlberg in i logen där misshandeln skett. Han berättade hur han sett blod uppefter väggarna i logen.

Jag kan ju berätta att min far, född 1913, från sju års ålder och några år framåt var s.k. getarpojke i Ytterstberg. För att inget missförstånd ska uppstå, vill jag betona att Per Wahlberg absolut inte var inblandad i misshandeln. Både han och hans fru Kristina mådde också mycket dåligt efter denna händelse.

Hästkarlar

Jag vet inte om det var ett väg- eller dammbygge man höll på med. Men med häst och kärra hämtades sand från ett sandtag, I sandtaget arbetade Emanuel som sandlastare. För att kunna lasta sanden var man tvungen att backa den sista biten in till sandhögen.

En av körarna var Seth Larsson. Emanuel berättar att när Seth en gång skulle backa in, hamnade kärran snett och fel, trots flera försök. Detta retade naturligtvis Seth, men i stället roade det Emanuel.

– Hänna ska i berätt för dä nader da vä ska äta.

Da seg i att du lög, svarade Seth.

När de så lite senare samlats för att äta, var det omöjligt för Emanuel att få ett enda ord sagt. Varje gång han öppnade munnen för att prata, sa Seth:

– Han lög, han lög, han lög.

Nils Larsson sista häst

Nisch-brunhästen kallades den sista häst Nils ägde. Hästen var lite lynnig och ibland lite svår att tass me´. När Seth en gång skulle ta fast brunhästen, som gick lös i hagen, la hästen öronen bakåt och såg hotfull ut. Hur än Seth försökte lirka, ville inte hästen låta sig fångas.

Detta var försmädligt, allra helst som hans yngste son satt uppe i en hässja och ropade:

– Int jär du väl rädd för hästen pappa?

Situationen räddades, när en grannfru kom med en hink med lite havre.

Alex

När jag tänker på hästar kommer jag alltid ihåg Alex. Han var den siste ägaren av en arbetshäst i byn. Hur många hästar han ägt i sitt liv, vet jag inte, men jag vet att alla hans hästar fick höra orden:

– Sta i fre´!

När Alex stannat hästen för att lasta på eller av, behövdes det bara ett enda pling från hästtjukan så ropade Alex:

– Sta i fre´!

Jag tror nästan att om det blev alltför långt mellan plingarna ropade han ändå åt hästen:

– Sta i fre´! (stå still).

Ett finger i kläm

Ragnar körde en vinter timmer eller ved från sitt skifte på Svenemira och upp till Millionvägen. När det blev barmark, hämtade han virket från innersti Millionvägen med häst och vagn. En dag när han skulle vända ekipaget, hörde han hur det gnisslade i well´n. Well´n var två runda ringar av plattjärn placerade mellan vagn och framaxel. Han bestämde sig för att smörja well´n. Med sig hade ett järnspett som han fick in mellan järnringarna

Han gjorde två misstag

Det ena var att han använde pekfingret när han smorde.

Det andra misstaget han gjorde var att han hade hästen förspänd när han utförde smörjningsarbetet.

Hästen ryckte till bara lite grann, men ändå tillräckligt för att spettet skulle halka ur och fingret komma i kläm.

Det här var då det hände, knappast någon rolig händelse. Men nu idag, efter alla år, tror jag att även Ragnar skulle ha kunnat skratta åt det om han fortfarande levt.

Otur?

Om Ragnar bara hade otur när han hamnade i olyckor, eller om han var klåsut, vet jag inte. Som hockeyspelare hade han dock en mycket kort karriär.

Hans söner och en del andra av byns pojkar var nere på isen och spelade hockey.

Man hade ett mål som var väldigt litet. Ragnar påstod därför att det skulle vara omöjligt att göra mål på en målvakt i den kassen.

– Upp till bevis!, menade pojkarna.

Nu var det bara för Ragnar att ställa sig i målet. I stället för klubba var han utrustad med en snöskovel. Genast han tagit plats framför målburen kom en puck farande emot honom. Han stack fram skoveln för att stoppa pucken, men den stannade inte. Den flög från skovelbladet upp i pannan på målvakten.

Ragnar lämnade utan ett ord planen med blodet strömmande från ett djupt sår i ögonbrynet. Jag tror inte att någon av pojkarna skrattade just då.

Senare har det nog skrattats åt denna historisk korta hockeykarriär, som väl varade mindre än en minut.

På svag is

Isen hade just lagt sig nere på träsket. Om man höll sig nära land auschstersti träske´, kunde pojkarna spela hockey. Lite snö fanns, så att man kunde skotta upp en sarg. Naturligtvis var sargen för liten, så efter ett slagskott hamnade pucken ute på alltför svag is.

Ingen av pojkarna vågade sig ut för att hämta pucken. Man hade bara en puck och den låg nu därute oåtkomlig för pojkarna.

Bröderna Vikström hade turligt nog en lillasyster som var liten och lätt. Henne skickade man ut för att hämta pucken. Man förmanade henne att gå hela tiden och inte stanna om isen började knaka under fötterna.

Allt slutade lyckligt, även om man kan tycka att de borde ha fäst ett långt rep om flickan.

­_ _ _

Nu har jag berättat om en del mer eller mindre tråkiga händelser som efter en tid blivit till händelser som man kunnat skratta åt. Men det finns exempel på raka motsatsen. Händelser som inte alls var tråkiga när de hände, men senare inte alls var lika angenäma.

Ett bra exempel är när Svante K, jag själv och andra grabbar, i allt för unga år gjorde flickor på smällen.

Detta att ogift och ung, bli far till ett barn var enligt de sedlighetstänkande, en stor skandal.

Något som var positivt med detta var att man då, i slutet av sextiotalet, lade lika stor skuld på fadern som på modern för tillkomsten av dessa s.k. oäkta barn.

När det gäller Svante var han nog mest rädd för vad a faster Agnes skulle säga om detta otuktiga leverne.

Bussolyckan

Det är dag 7 juli, 2007 och jag läser i Norran om vad som hände för femtio år sedan. Kyrkbussen från Granbergsträsk hade den söndagsmorgonen kört i diket. Jag var med i bussen denna morgon. Jag är, om inte ensam, så i alla fall en av de få överlevande från denna olycka. Ingen omkom just den gången, men de flesta passagerarna i bussen, har en efter en avlidit under de femtio år som förflutit.

Jag minns mycket väl händelsen. Det var på Småmyran öster om byn, strax före högkammen. Från jörnshållet kom Anders Lundström cyklande. Bussföraren höll ut till vänster, men vägkanten höll inte för den tunga bussen. Framhjulet skar ner och färden slutade i en timmerhög ne`i dike´.

Jag minns att Emilia Wahlberg kom farandes på ändan fram efter mittgången. När allt var över, vände sig chauffören bakåt och frågade:

– Är någon skadad?

Ingen var skadad om man bortser från mindre blessyrer. Tant Emilia var säkert öm där bak. Om jag stavat Emilias namn rätt, vet jag inte, för vi kallade henne jämt a tant Emellja.

Varför var nu vägen så svag där ute på Småmyran?

Om man kör vägen från Jörn och västerut ser man att den nuvarande vägen i stort sett följer gammvägen. Utom på ett ställe.

Vid högkammen har man kurvat av ner på Småmyran i stället för att följa gammvägen som gick rakt fram efter hårdlandet (fast mark) 50-100 m norr om nyvägen.

Varför gjorde man detta misstag som genom åren har kostat massor av pengar till fyllnadsmaterial m.m?

Ja svaret är att när man i början av 1900-talet byggde vägen, var en nyutbildad schaktmästare chef för projektet.

Byns gubbar, med Anton Rönnlund i spetsen, protesterade högljutt mot idén att dra vägen ut på Småmyran i stället för att följa gammvägen på hårdlandet.

Men gubbarna fick ge sig. Schaktmästaren skulle visa att man kunde bygga en väg över en blötmyr.

Ilska

Människor kan vara tvärarga, långsinta, jättearga eller mindre arga.

Emil Lindblom var en glad och skojsam gubbe. Eftersom han dessutom var rund och trind, skulle jag vilja kalla honom fryntlig. Men det påstås, att när han blev arg, blev han fruktansvärt arg.

Emil arbetade när detta hände vid sågen väster om byn. När man ätit mitt på dagen, gjorde Emil som de flesta andra gubbarna. Han la sig för att vila efter maten. Emil lade sig på en virkeshög och där somnade han och sov tungt.

Men det var några som inte sov och när Emil låg där passade dessa vakna ynglingar på ett spika fast hans kläder i virkeshögen. Man spikade fast ärmarna i blåblusen och byxorna längst ner. Han satt fast med både armar och ben.

När Emil vaknade och upptäckte att han var fastspikad blev han så fruktansvärt rasande att hans arbetskamrater inte vågade befria honom. Efter ett tag vågade sig någon fram och med en hovtång dra loss spikarna från högerärmen. Därefter fick Emil tången för att själv dra loss resten av spikarna, medan arbetskamraterna sprang iväg och satte sig i säkerhet.

Vilgot

´n Levi-Vilgot hade ett sjujäkla humör, en kort stubin och enorma röstresurser. Vi som har förmånen att minnas Vilgot kan nog förstå hur det lät när detta hände.

Men vad var det som hände?

Jo, det var så att Vilgot, fader till sju flickor och en pojke, var på väg upp från källaren, den under köket med källarlucka. En av hans döttrar gick och bar på en kattunge. När Vilgots kala huvud dök upp där nere i källartrappen, tappade eller släppte hon kattungen, som med uppspärrade klor klöste sig fast på gubbens huvud. Som jag sa, kan vi som minns Vilgot tänka oss hur det var när han kom upp ur källarhålet med tjugo sylvassa kattklor fastnaglade i huvudet.

Han hade sjujäkla humör, men också ett gott hjärta. Jag minns när han beskyllde Roger och mig för att ha stulit ett par cigarrer. Den utskällning vi då fick var både ljudlig och svavelosande.

Ett par dagar efteråt bad han oss om förlåtelse, eftersom han fått veta att vi var oskyldiga. Tant Karolina hade bjudit bort cigarrerna till någon av sina mågar.

Lass-humöre

´n Lass hette Lars Anton Persson. Han lär ha haft ett sjujäkla humör. Han var farfar till kusinerna Ambrosius och Anton, som även de kunde vara rätt så argsinta.

En kväll i en timmerkoja, sä rucke däm ihop (så rök de ihop), de båda kusinerna. Dagen därpå kom Ambrosius körande ett timmerlass med hästen. Han stannade vid en av huggarna och beklagade sig över Antons humör, som han ärvt av sin farfar, ´n Lass. Senare på dagen kom Anton körande och stannade vid samma huggare. Han beklagade sig över Ambrosius´ humör, som han väl ärvt av sin farfar, ´n Lass.

Lars Anton Persson var den som fick skulden för att Anton och Ambrosius rucke ihop.

Högtalarna

Någon har berättat att man kom cyklande mot Jörn (Stasjon), Redan på långt håll hörde man röster. Man trodde att det kunde vara en cirkus eller ett tivoli som var på besök och som med högtalare annonserade sin ankomst.

När man kom in i samhället och närmade sig källan, upptäckte man att det varken var cirkus, tivoli eller högtalaranläggning.

Det var nämligen Vilgot och Arthur Ek som samtalade.

Stasjon var vad den äldre befolkningen kallade nuvarande Jörns samhälle. Vid förra sekelskiftet var det Österjörn som var Jörn och Stasjon var järnvägsstationen, runt vilken det nya samhället växte upp.

Tjollrut

Idag finns det hur många diagnoser som helst på människor som inte fungerar riktigt normalt.

Det finns olika former av depressioner, demenser, ätstörningar, läs och skrivsvårigheter, autism, psykiska störningar med somatisk grund, substans-relaterade störningar m.m. Listan kan göras hur lång som helst.

Förr var allt så mycket enklare. Man var dum, tokut, fyllut, nere eller tepprut vä mat´n. När man sen blev äldre, blev man åderförkalkad eller tjollrut.

När Wilma blev äldre sä vart hon tjollrut. Eftersom hon inte hade några barn, var det grannarna som fick se till henne.

Det var väl av den anledningen som Frans sa till sina närmaste släktingar:

– Om i nan gang vaal liik tjollrut som a Wilma sä hoppas i att jä årna om sä i fa komma ein oppa na vårdhem.

– Du Frans, sa Karl-Johan, innan vi har övertygat dig om att du behöver vård, är vi alla intagna på dårhus.

Idioten

Ännu längre tillbaka i tiden fanns det östersti byn, en man som kallades idioten eller auschtböjsgaud´n (östbysgalningen). Han var inhyst i ett litet hus utan fönster. Huset, eller kojan, står numera uppe vid Vikströms hus, men stod då någonstans mellan Pell-Johans och Velles.

Det är inte lätt att veta vilken diagnos denna idiot eller galning skulle ha fått idag.

­_ _ _

En del minnesvärda händelser i byn

Snåtterbjärn

Detta var nog snarare en lingonbjörn. På femtio och sextiotalet var Tjärnberget och Skogli`backa ett eldorado för bärplockare. Det var väl därför som jag tog ett brunt fåskinn och gick upp mot Tjärnberget.

Två bärlockare gick där på Tjärnbergets sydsluttning. Det var Vivianne Brännström och Elly Granqvist.

Om jag avgav något läte minns jag inte men jag lufsade nedböjd och med den bruna fårfällen över ryggen, uppför berget. Jag såg att de två kvinnorna, trehundra meter längre bort, sett mig. Jag tog av fårfällen och sprang hem det fortaste jag kunde. Hur snabbt jag än sprang, så var fru Granqvist och fröken Brännström hemma före mig.

Jag minns hur de förfärade berättade för min mamma om det förskräckliga björnmötet. I början trodde jag naturligtvis att det var jag som var björnen, men efter ett tag fick man höra de mest otroliga historier om hästar som vägrat gå på vissa ställen o.s.v.

Eftersom jag är släkt med Broppen och alltså lite vidskeplig, blev jag snart övertygad om att det fanns en björn i närheten av byn.

Men nu, efter alla år, är jag rätt så säker på att byns då enda björn, var jag.

Idag är det nog helt annorlunda. Björnar finns, men nu är det inte jag utan riktiga nallar som lufsar kring i skogarna hemomkring.

Skogliden

En mycket vackert belägen gård västersti byn där de mest otroliga saker hänt och kanske fortsätter att hända. Någon gång för fyrtiofem, femtio år sedan fick man se den tidens husbonde i Skogiden stå med en häsistang nedstoppad i slaskbrunnet.

Varför nu detta?

Jo, det var så att husbonden hade haft magsjuka och spytt i toastolen. När han spolat ner det han spytt upp, upptäckte han att löständerna var borta.

Det var därför han hade en häsistang neri slaskbrånne. Längst ner på stången hade han satt fast en tio liters hink med en massa hål i botten, Jag tror faktiskt att han lyckades finna sina löständer.

Traktorn

Vi är fortfarande kvar i Skogliden, men nu femtio, sextio år senare.

Den nu aktuelle husbonden kom körande upp mot gården me´ ett vealass, när han kände att det började gå tungt. Men eftersom han var en van traktorförare, la han i lågettan och tryckte på gasen.

Det som nu hände omkring honom kanske påminde om stormen Gudrun, fast i mycket mindre skala.

Det var väl cirka fyra, fem eller sex stolpar som drogs omkull när griparmen fastnade i elledningen.

Sanna och osanna historier

Det var min mening att berätta historier från hembyn. Även om det finns hur många historier som helst, kan jag inte låta bli att önska att Lennart Norlund varit hemmahörande i hembyn. Om denne man finns en oändlig massa historier, sanna eller osanna, berättade av honom själv eller andra. Eftersom denna historia, berättad av honom själv, troligen är osann, kan jag väl låtsas att han var från hembyn.

Lennart visste av hans Elsa varje kväll, innan hon gick i säng, drog fram den stora emaljerade pottan för att kvällspissa.

En afton gjorde han ett hål i pottans botten.

När det var dags för Elsa att gå i säng, hade Lennart i smyg lagt sig på lur för att se hur det hela skulle avlöpa. Han såg att Elsa drog fram pottan som stod under sängen. Hon började sitt pinkande, men märkte snart att allt rann ut över golvet.

Elsa tog tag i grepen på emaljerepottan och flyttade den fram och tillbaka samt även i sidled. Men pinket fortsatte ändå att rinna ut över golvet.

Då utbrast Elsa:

Men wåsch ha fitta taje vägen?

Den ovala slipstenen

När man hör den här historien om slipstenen, tycker jag att det låter väldigt likt en Lindblom- eller Sundströmhistoria. Men historien lär ha berättats av min farbror Gustav Larsson, som vid en olycka gick ur tiden redan 1944.

Gustav har berättat att han i sin ungdom tjänade som dräng någonstans i Jörns socken.

På den tiden, och även i min ungdom, fanns på alla bondgårdar en slipsten, som oftast drevs av barnakraft. Detta var billigare än elkraft, om den ens var tillgänglig.

Jag minns hur jag som barn stod och vevade slipstenen runt, där baki veahuse´, sommarkvällar med millioner mygg runt huve´. Dessutom en korvut å angbett (utarbetad) fader, som kollade liens egg samt eventuella regnmoln på himlen. Frågande – skull hä val slattesvere i maran?

Åter till Gustavs historia om slipstenen på gården där han tjänstgjorde som dräng.

Slipstenen var oval och nedanför stod en trälåda. Den var viktig, därför att för varje halvvarv som slipstenen gjorde, var man tvungen att hoppa upp på lådan, för att hålla kontakt mellan sten och lie.

Jag kände inte min farbror Gustav. Därför kan det vara sant att han berättat denna historia. Men jag kan inte låta bli att tänka på O Sundström eller E Lindblom som upphovsmakare till denna historia.

Dyra småbuskar

Den tiden då byborna fortfarande nyttjade slåttesmarker i Petikängarna, (Pädikanga), fanns det en väl synlig stig från byn till Pädikdamme. Stigen fortsatte västerut efter hårdlanne ända upp till forsen. Där slutade byns marker.

Efter 1948 var det ingen som nyttjade slåtter däri Pädikanga.

Att jag vet detta årtal beror på att mina föräldrar berättat att de var de sista som slog däri Pädikanga. Detta var 1947, året innan jag föddes.

Den förut så tydliga stigen, med spänger över Svenumyran eller Svenumyrhåle, blev med tiden allt svårare att hitta. De som använde stigen var Ludd-Jani-pajka eller Härali´pajka, vilket är det samma som bröderna Rhenberg från Haraliden. En av bröderna gick flitigt efter stigen mellan Pädika och Grämmers. Han var mycket fotbollsintresserad och ville se när GIF spelade på hemmaplan.

Eftersom härali´paika var eftertraktade som arbetskraft, fick de ofta trampa stigen mellan Grämmers och Häralia. De var ofta anlitade under slåttanna. Jag tror William och Elsa skulle ha haft svårt att klara sitt jordbruk de sista åren utan hjälp av härali´paika.

Det är nu hösten 1954. Hilding skulle hjälpa torparen Per Karlsson med bl.a. hemkörning av hö från Frängsan. Hans äldre bror följde med för att visa vägen, så att han skulle kunna hitta hem igen. Man gjorde, på lämpliga avstånd, märken i små tallbuskar (taixte). Efter ett par dagar kom en ilsken kronjägare till Frängsan. Han frågade om det var Hilding som märkt en massa småtallar utefter stigen. Hilding kunde nu inte göra annat än att erkänna.

Kronjägaren talade om att han skulle få betala en och femtio för varje märkt buske.

– Dessutom får du skaffa rödfärg och märka ut stigen.

Hilding var ung och därför kände väl kronjägaren sitt övertag.

Här kunde historien om förstörandet av småbuskar ha varit slut, men glädjande nog finns det och fortsättning. Jag kan riktigt se hur Hilding myste när han berättade:

– Hä var krona som feck betala all röfäri.

Knut, från torpet i Grämmers, hade länge gått omkring, spottat, fräst och varit ilsken över detta att kronjägaren skulle ha betalt för dessa buskar och småtallar.

Tidigt en försommarmorgon 1955, dök Knut upp däri Ludd-Janis i Häralia. Knut berättade att han under vintern kört timmer från en Kronans avverkning ner till ett avlägg på Hildings skifte nere vid Petikån. Han hade sedan timret flottats iväg nerför ån gått förbi avläggningsplatsen och där konstaterat att massor av småbuskar blivit förstörda. Han påminde Hilding om hur denne fick betala för åverkan på Kronans småbuskar.

Hilding ringde till kronjägaren och talade om att han ville ha ersättning för skadorna på sin mark. Kronjägaren blev arg.

– Dom där jävla småbuskarna är väl ingenting värda, sen slängde han på luren.

Nu följde en serie turer med skrivelser till Domänverket och en del telefonsamtal fram och tillbaka. Man kom till sist fram till att en avsyningsman skulle tillkallas för att bedöma skadorna.

Avsyningsmannen tvekade inte. Markägaren hade rätt till ersättning för den skog som skadats. Det var ca. tvåhundra buskar av olika raser som skadats.

Nu var det bara fråga om storleken på skadeståndet. För Hilding var detta enkelt. Kronjägaren hade ju redan bestämt priset per buske till en krona och femtio öre. Tack vare denne nitiske kronjägare fick Domänverket betala trehundra kronor till Hilding.

När han, nästan femtio år senare, berättar om denna händelse ser man att han mår gott. Det unnar jag honom, vilket jag också tror att de flesta, som var med på den tiden för femtio år sedan, gör.

Jakten

Nu äntligen kommer jag till det som i mitt liv intresserat mig mest, nämligen jakten. Detta är lite märkligt, eftersom det varken på fars eller på mors sida finns någon så där riktigt entusiastisk jägare.

Men går man längre tillbaka så hittar man en storjägare som var vida känd, nämligen Björkhammarsme´n, Haj-Sme´n eller farbror sme´n. Haj-Sme´n åsyftar Haja, en gammal benämning på Mossarotträsk. Farbror sme´n betyder väl att han var en farbror till min mormors far. Denna gubbe lär ha varit en mycket ivrig jägare.

Jag minns att jag redan som mycket liten var intresserad av jakt. Den första jägare som jag kom i kontakt med var Anshelm. Jag tillbringade många timmar där nere hos Anshelm och Emilia. Han berättade jakthistorier och hon bjöd på gästning, som alltid var en vetebullskiva, pepparkaka och en sockerbit.

Det hände faktiskt att jag sov hos Anshelm när han mitt på dagen tog sig en lur på sängen inni rummet. Jag minns hur han berättade att när man jagade älg var det viktigt att kunna springa fort. Han visade mig sina jaktkängor som gjorde att han kunde springa fort nog under älgjakten. Eftersom han planerade att köpa ett par nya kängor lovade han att jag skulle få hans gamla snabblöparkängor.

Förutom hos Anshelm var det hos Paul B och Torsten L som jag fick min första skolning om jakt. Jag kan förstå att jag blev som jag blev.

Den gamla hagelbössan

Varje år brukade min far köpa hem en ask hagelpatroner, kaliber 16. Han lånade Anshelms gamla dubbelpipiga hagelbössa med en kolv som Skogli´-Gideon snickrat till.

Vad skulle han använda bössan till?

Jo, han skulle skjuta kråkor och korntjuv (gråsparv). Varför nu korntjuven skulle skjutas har jag aldrig begripit. Vad kråkorna beträffar så klarade de sig mycket bra, därför att han sköt oftast på skotthåll över ett hundra meter.

Redan vid 5-6 års ålder började jag springa i skogen med träbössa. Mina mesta jaktkamrater var Roger och Tomas. Jag vet att en av byns gubbar berättat att han träffat Berith Lundström släpande på en hösäck. På frågan om vad hon gjorde lär hon ha berättat att hon var hundförare åt oss pojkar. Även om jag inte minns just denna händelse, är den nog sann. Jag minns att jag var ägare till en hund, bestående av en liten tygsäck fylld med hö. Stubbar av olika slag, var vad vi sköt med våra träbössor. Mindre stubbar var harar och fågel medan de riktigt stora stubbarna var älgar.

En morgon när Roger, Tomas och jag var på väg ut på jakt, blev vi stoppade inni torpet av Knut. Han ville se våra jaktkort.

Tomas började grina. Kanske var det för att han var yngst av oss eller för att han var från Skogliden, där man i alla tider varit mycket noga med att alltid följa lagar och paragrafer gällande jakt.

Eller var det tvärt om? Jag vet inte.

Ammunitionen till jakten med träbössor fick vi när vi for runt i böin a baist (tiggde), tomhylsor hos byns jägare.

Hardrevet

Före 1960 arrenderade Jörns jaktklubb småviltsjakten på kronoparken runt byn. Detta var anledningen till att så snart en främmande stövare drev inne på byamarken var byns jägargubbar ute och tjyvpassade. Att skjuta en hare för en annans hund ansågs, och anses fortfarande, som dålig jägaretik, men när det gällde hundar från klubbens marker ansågs det mer legalt.

En höstmorgon när det var klart och litt och jag var på väg till skolan, cyklade jag först västerut och lät som en drivande hund. Varför jag gjorde det vet jag inte, men drev gjorde jag även på tillbakavägen österut.

När jag passerade vägskälet därhemma, såg jag Anshelm beväpnad med hagelbössan smyga iväg västi skogen. Jag fick senare veta att även Einar och någon till, som var sysselsatta vid kolplatsen, smugit iväg för att tjyvpassa.

Äntligen jakt på riktigt

Jag glömmer aldrig när jag åkte till Glommers på moped å köpte mitt första hagelgevär. En enkelpipig Beretta, kaliber 12. Nu ska ni veta att det började smälla utav bara den i skogarna, men någon större dödlighet bland småviltet blev det nog inte.

Min första hare sköt jag på vägen mellan Svarttjärnkammen och Vithattskurvan. Jag jagade med Einar och hans drevertik. Det var tiken som drev. Haren föll för första skottet, men eftersom den sprattlade så drämde jag till med ännu ett skott. Einar påpekade att det andra skottet nog var helt onödigt.

Det blev många harjakter med Einar och av detta har jag många glada minnen. Drevertiken väckte rätt bra och var inte heller en sådan där tråkig hund som bara drev löpan en gång för att sedan bli tyst. Hon kunde driva ett par gånger både fram å tillbaka. Det bästa med att jaga med Einar var nog när man fick sitta vid en riktig tjärvedsbrasa och lyssna till hans monologer, som var både intressanta och humoristiska.

Einars skratt var mycket speciellt eftersom han skrattade både när han andades ut och när han andades in. Han brukade dessutom med sin självironiska humor skryta med hur ful han var. Han berättade att när han var riktigt liten och låg i vaggan,

– Sä bruke mamma laig över mä vä ´n filt när hä komme främmen. Hon väile int´ vis hure ful i var.

Einar påstod att han var näst fulast inom Jörn. När den som ansågs vara fulast inom Jörns församling dog, påstod Einar:

Nu jär i fulest einom Jörn.

Han må ha varit ful eller grann, men han är en av många människor jag saknar när jag kommer till hembyn.

Älgjägare

1969 var jag tillräckligt gammal för få jaga älg. Alla i laget var så där mellan tjugo och femtio år äldre än jag. Jag var helt enkelt en pojkspoling. Men jag hade tur. Redan på min andra jaktdag fick jag skjuta en rätt grann älgtjur, västersti Mormirmora. Jag satt där uppe i tornet och läste vad jägare före mig med kniven skrivit i trävirket. Det enda jag minns med säkerhet var att stod - Andreas 4-taggare. Jag förmodar att initialerna PB och GK plus ett årtal fanns även i detta torn, eftersom deras namn förekom oftare än andras i alla älgtorn.

Där satt jag nu i min ensamhet. Min närmaste passgranne, Valdemar Vikström, satt en kilometer längre österut. Vi två skulle sitta där vid Mormyran ifall Karlbrännsa skulle skärra nå´n älg norrut mot Mormyran. Karlbrännas jaktlag jagade på den tiden endast de två första dagarna på älgjakten.

Jag fick höra ett grovt voffande som kom närmare. Jag tog för givet att det var hundskall jag hörde. Helt plötsligt kom en älgtjur springande mot tornet. Jag minns att jag tänkte:

– Nu får jag skjuta en älg.

Jag siktade mellan halsen och bogen. När det small tvärstannade älgen på bakbenen och försvann. När jag kom ned från tornet, visslade jag på hunden jag hört. Det hördes ett grovt voff, samt kvistar som knäcktes.

Nu med bra mycket mer erfarenhet, har jag förstått att det jag trodde vara en hund, i själva verket var en älgtjur. En kompis till den jag hade skjutit. När jag hittade älgen låg den med huvudet uppe och försökte resa sig. Då drämde jag iväg två eller tre skott i bogen på älgen.

När vi sedan ett par dagar efteråt styckade och delade älgen, hörde jag lite smågormande om onödig köttförstöring. Det var ingen som grälade på mig, men jag fick veta att när älgen ligger efter ett lungskott, skjuter man inte mot bogen utan mot hals eller huvud.

Jag sköt den här gången även mot huvudet, ett skott som delvis förstörde trofén. När jag såg den gråvita hjärnsubstansen spruta ut på andra sidan älgskallen slutade jag med skjutningen.

Efter detta har jag aldrig avlossat ett enda skott mot bröstet på en liggande älg, men jag har fortfarande ovanan att skjuta så länge älgens fyra klövar har kontakt med marken, även om jag vet att den är hårt träffad.

Styckning av älg

Första året jag var med på älgjakt, var vi tolv i laget. Därför delades lever, hjärta och njurar i tolv delar. Det var på den tiden mycket enkelt att stycka en älg, därför att på den tiden fanns det på en älg bara tjackkjötte och bainkjötte.

Jag minns hur dåtidens slaktmästare höll upp köttet från ett lår. I senor och hinnor hände köttklumpar i varierande storlek. Det liknade ett hästseltyg, men med fler delar.

Men, så en gång på sjuttiotalet upptäckte någon uppmärksam person att det i tjackkjötte fanns något som hette filé. Filén blev erkänd som en bättre del av tjackkjötte. Men i övrigt var allt som förut, tjackkjötte och bainkjötte.

Men så i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet började saker och ting hända. Jag tror att det var yngre jägarfruar som startade revolutionen, som till stor del påminner om Gorbatjovs glasnost eller perestrojka.

De gamla slaktarna avsattes. Nya unga sattes in i deras ställe. Dessa hittade, förutom filén, en massa andra olika delar av det så kallade tjackkjötte, som innanlår, ytterlår, rulle och fransyska.

År 2005 upptäcktes något som kallas filéhuvud. Jag tror att det är den sista nyheten som hittats i älgkroppen.

Tyst på passet

Den här morgonen skulle jag sitta på Anshelmpasset, norr om Flarkmyren. Jag åkte med Torsten i hans blå Saab V4.

Eftersom vi sett ett par granna älgtjurar, inte långt ifrån passet, smög jag mig ut ur bilen och stängde dörren så tyst som möjligt. När jag plockat ut gevär och ryggsäck ur bagageutrymmet, försökte jag stänga bakluckan så tyst som möjligt. Hur jag än försökte kunde jag inte få luckan att gå i lås. Till slut steg Torsten ut. Utan att säga ett ord tog han luckan, öppnade den helt och sen med all sin kraft slämtade igen luckan. Detta torde nog ha hörts ett par kilometer.

Om det berodde på Torstens våldsamma bakluckeigenslämtning vet jag inte, men någon älg dök aldrig upp på passet den dan.

Miner

Torsten hade ett oefterhärmligt minspel. Han brukade ibland, som man säger, schägles.

Jag kommer aldrig att glömma hur han såg ut när han för första gången i sitt liv bommat på en älg. Han brukade skryta med att han var en av de få i laget som aldrig bommat på en älg. Han påstod att han endast behövde tretton skott under ett år. Tolv för att skjuta sig godkänd och ett för att skjuta en älg.

Torsten var väl medveten om att vi var många som såg fram emot den dagen då han skulle bomma. Den tolfte september 1978 hände det. Han bommade på en kviga vid Hästkläppen, numera heter det vägen sex.

Mitt på dagen samlades vi runt en eld vid Petikdammen. När Torsten kom dit hade han dragit ned mösskärmen över högra örat. Med det vänstra sneglade han på mig.

Den ena mungipan hade han dragit uppåt, den andra nedåt. Det var helt omöjligt att hålla sig för skratt.

Bomskotten och fullträffen

Efter Torstens första bomskott, gick det liksom troll i hans älgskytte. Han sköt lite då och då på älg. Men alla överlevde. Nu tyckte vi inte längre att det var roligt när han bommade.

Nu blev det än mer roligt när han 1987 sköt en älg vid Mjölksätet ett. Den kvällen firade vi älgskytten med en fest hemma hos Stig. Torsten var kvällen till ära iklädd mörk kostym. Detta är nog ett av mina gladaste jaktminnen.

Kalsonger

När Torsten skjutit en älg strax hitom Vithatten blev jag skickad hem till byn för att hämta en släp. Väl hemma i byn for jag in till Anna, Torstens fru, där jag sa att Torsten bett mig hämta ett par nya torra kalsonger.

– Ha han blött ne sä? frågade Anna.

– Jag vet inte, svarade jag. Det enda jag vet är han ville ha kalsonger.

Anna stoppade ned kalsongerna i en plastkasse och jag åkte iväg upp emot Vithatten, där jaktlaget var samlat runt den stupade älgen.

Väl framme, lämnade jag plastkassen till Torsten och sa:

– a Anna skecke dä här at dä, men i vait int wå hä jär.

När Torsten tittade ner i plastkassen gjorde han en sådan där otrolig min med ena mungipan uppåt och den andra neråt.

Han schäglese.

Löständerna

När jag nu berättar om Torsten och hans fru, kan jag berätta vad Torsten en gång sa när jakten lyckats ovanligt dåligt. Vi var utan kött efter två veckors jakt.

– Einan i far om mörna, sä bruk i jaam laustennren för kärlinga sä hon int´ ska äta sä möttje när vä hava sä illt om kjötte.

Jonscha, yxan och polisen

Detta var i slutet av sjuttiotalet. Före älgjakten hade det beslutats att alla i laget skulle ha en jägarförsäkring.

Samma söndag som det var val till riksdagen, högg sig Jonscha rätt ordenligt när han skulle hugga ved på passet. Han fick åka in till lasarettet för att sy igen såret.

Eftersom både Klas och jag, på den tiden bodde i stan, satt vi tillsammans under valvakan, när vi fick en idé.

På maskin skrev vi ett brev till Jonscha där det stod ungefär så här:

Med anledning av den olycka som hände dig under pågående jakt och som föranledde ett besök på akutvården på Skellefteå lasarett, måste du iakttaga följande:

Så snart som möjligt må du på närmaste polisstation uppvisa följande:

vapenlicens, statligt jaktkort, försäkringsbevis på giltig jägarförsäkring samt den vid skadetillfället använda yxan.

Brevet undertecknades av: Rättsläkare Sven Nyberg

På kuvertet kunde man läsa: Västerbottens läns landsting

Jonscha är inte dum, men ofta har tanke och handling ej kommit på samma gång. Många gånger har handlingen kommit före tanken. När han fick det här brevet, så berättade han för någon i byn att:

– Hä ha vorte sä kranglut vä den här jägarförsäkringa att i gatt fara ne deil polisen vä öxa a än massa papér, a däm sått där som a fån a fatta äingentäing.

Jonscha var lurad, även om han på det bestämdaste alltid förnekat att han gick på blåsningen.

Men den som ett par dagar senare gick på en blåsning det var jag. Klas ringde mig och berättade att:

– ´n Jan ha komma oppà att vä ha lure´n, a nu jär´n sä förbannad att han ska sla ihjäl oss.

Jag blev nu lite orolig. Jag visste att Jonscha hade ett sjujäkla humör och dessutom tillräckliga kroppskrafter för att dräpa mig. Men jag lever ännu trots allt och tror att Jan fortfarande nekar till att han blev lurad.

Stora skottlossningar

Ett välriktat skott är det enda som behövs för att döda en älg.

Detta är den teoretiska sanningen, men i praktiken är sanningen en helt annan. Det har skjutits tre, sex, tio, femton och till och med tjugo ett skott för att få död på en älg. Jag har själv varit med om skottlossningar där mer än tio skott avlossats.

Den gång det behövdes tjuguett skott för att få död en älg, var i mitten av femtiotalet. Det började västersti Tjärnmyrbrännet och slutade östersti Brännet där Palle tömde magasinet på cirka en halv kilometers håll.

Kjell Eriksson, ´n Skogli-Sten, a ´n Skogli-Valdemar hade samlats för kaffepaus, när den stora tjuren kom rusande från Vattumirmora. Det var då skjutandet började.

Jag trodde länge att det var en skröna att Valdemar haft problem när han skulle ställa ifrån sig kaffekoppen med kaffe utan att spilla. Om Valdemar var snål, sparsam eller omikrengse vet jag inte, men när Tomas och jag någon gång på sjuttiotalet besökte honom i Åliden, Varuträsk, berättade han:

– Om i eint ha hatt sä besvär vä att ställ fra mä kaffikoppen, sä ha i fatt vara vä a skjut i börjanom.

Efteråt lär Valdemar ha berättat:

– Wårenda gang i skull skjut sä hadd `n Sten skal´n eini sekte.

Att det var farligt kan man ju förstå. Men tack å lov var älgen den ende som skadades och dog efter alla de tjugoen skotten. Älgkronan tillföll Kjell efter lottdragning mellan de fyra skyttarna.

Jägarkvinnor

Kvinnor som jägare var förr i tin mycket sällsynta. Jag minns när vi en gång satt och spekulerade om det fanns någon kvinna i byn som skulle kunna tänkas jaga älg.

Valina, Sigrid, Vera eller Ann-Mari osv., osv. var helt otänkbara som älgjägare. Vi kom så småningom fram till att a Nels-Hilda nog var den enda som kanske skulle kunna bli älgjägare.

Idag är det inte alls ovanligt med kvinnor i älgskogen. I mitt jaktlag har vi tyvärr under åren som gått endast haft två kvinnor i jaktlaget. Men det har då och då hänt att jägare haft med sina fruar eller fästmör på jakt

När min hund en gång tog upp en älg i Björnmyrmoren, sprang den rakt mot Tegmyrvägen där en passare och medföljande hustru stod. Jag stod där och väntade på smällen, men inget skott hördes. Jag gick så småningom fram till passkytten och hans fru på Tegmyrvägen. Väl där berättade frun:

– Tomas försökte skjuta, men fick inte igång bössan.

Detta med att inte få igång bössan begrep jag inte. Jag frågade inte heller.

Vapen i skyltfönstret

Som jag tidigare sagt, har mycket förändrats de senaste femtio åren. Jag minns hur man på femtiotalet, någon vecka före älgjakten, brukade skylta med jaktgrejer i skyltfönstret på järnhandeln i Jörn. Det var ryggsäckar, jakthorn, patronaskar och jaktvapen av olika slag.

Tänk, där låg skjutvapen innanför glasrutan. Dessutom fanns det inne i affären ännu fler vapen som sannolikt inte var låsta. Det var nog bara ytterdörren som var låst.

Om man skulle göra så idag, kan man ju undra hur många timmar det skulle gå innan alla vapen var borta.

Nya patroner

Olle-Bull var älgjägare, men han var inte en så´n där jägare som sköt på älgarna. Han satt på pass med sin gamla enkelskottsstudsare kaliber 8x58 av fabrikatet Remington, men ompipad på Husqvarna.

Gubben var finurlig. Eftersom han aldrig avlossade något skott, åkte han varje höst innan jakten, ner till Jörn och järnhandeln. Med sig hade han paketet med patroner från förra året. Han ville byta dessa mot ett paket färska patroner.

Men nu var det så att Pelle på järnhandeln var ännu klurigare än Olle. Han gjorde så att när Olle lämnade skotten från ifjol, så fick han av Pelle tillbaka skotten han bytt in förra hösten. Olle hade därför samma skott vart annat år.

Bössan beslagtagen

Nu har vi hamnat en mil eller mer från hembyn. Eftersom jag tidigare har berättat om enkelskottare i kaliber 8x58, kan jag också berätta följande historia, som dessutom också är helt sann.

Norran gjorde den 7/9 1976 ett reportage om Andreas Nilsson, en bror till min morfar. Man hade ett foto av den då sjuttiosjuårige jägaren, där han med sin enkelskottare satt vid sin tursten, från vilken han skjutit tre älgar. Han jagade i Brännäs jaktlag, Sara Lidmans Basnäs).

Nu var det någon nitisk polis som läst reportaget om Andreas och kommit fram till att hans enkelskottsbössa var olovlig att använda i älgskogen. Det lär ha varit så att polisen den här gången var så aktiv i sin brottsbekämpning att han åkte upp till favoritpasset vid stenen utmed Storträskvägen och beslagtog gubbens gevär.

Norran skrev även om denna händelse när polisen avhände Andreas hans gevär. Nu var det tur att det fanns många inom Norrans spridningsområde som var kunnigare på vapenlagstiftning än vår duktige polis.

Efter en vecka tvingades polisen kapitulera och erkänna sitt misstag. Den gamla bössan var, och är fortfarande, helt laglig att använda vid älgjakt.

Att det beslagtagna geväret skulle återlämnas var nu helt klart. Men Andreas vägrade att gå till polisstationen för att hämta sitt vapen. Polisen fick lov att åka till passet vid Storträskvägen för att återlämna geväret till Andreas, som satt där vid sin favoritsten och väntade.

Lag och rätt

Åter är jag inne på detta. Rätt eller fel, lagligt eller olagligt

Om det nu skulle ha varit så att Andreas bössa inte varit helt laglig, kan jag inte anse att polisen med den här insatsen bekämpade någon kriminalitet eller värnade om andra människors säkerhet.

Andreas var en helt vanlig hederlig medborgare. Möjligen tog han en julgran någon gång eller gick på fel sida av vägen.

Jag lär nog aldrig komma överens med landets lagstiftare om vad som är rätt eller fel.

Den grymma ekorrjakten

När jag var tio år fick jag en tikvalp av typen blandras. Hon fick namnet Sessan. Hon jagade det mesta, men framför allt ekorre. Hon kunde stå en hel dag och skälla ekorre i Hemliden. Det var på den tiden då byns alla hundar sprang lösa, nästan hela året.

Roger och jag hade nu blivit så pass stora att vi fick handha luftgevär. När vi en gång var ute med våra luftgevär, började Sessan skälla en ekorre som satt uppe i en tall söder om Tjärnbergstjärn.

Vi var nu två kavata jägare och bestämde oss för att skjuta ekorren. Redan första skottet träffade. Eftersom vi sköt med luftgevärspilar, kunde vi se den röda piltofsen i ekorrkroppen.

Ekorren for tjattrande allt högre upp i tallen. Vi sköt och träffade med ytterligare några pilar. Men ekorren levde fortfarande och tiken skällde.

Nu var vi inte längre två morska jägare. Vi var nog båda nära gråt när vi förstod vad vi ställt till med.

Nu gällde det bara att få slut på djurets lidande. Vi fortsatte halvgråtande att skjuta. Till slut låg den stackars ekorren död nere på marken.

Skakade av vårt misstag, tog vi med den döda ekorren hem till Alberts. Där lades den ned i ett litet bullstommel (plåtburk med vidsittande lock). Bullstommlet begravdes åttio meter söder om Alberts veahuse.

Det jag nu berättat är väl inte något av mina ljusare minnen, men detta och andra erfarenheter i mitt jägarliv har lärt mig att när pekfingret krökts om avtryckaren, är det för sent att ångra sig.