Skogli-Johan Johansson
Min farfar Johan, Oskar Johansson föddes 7/11 1865. Han bodde i Skogliden, Granbergsträsk och var bonde, jägare och fångstman.
Skogli-Johan kom att utvecklades till ett original i byn. Det finns många historier om honom som visar detta. När det gällde jakten var han nog inte så laglydig. Hans jaktmarker var vida omkring och han jagade både på privata och kronans marker. Han sa en gång att: - Skogen står rotad och vandrar inte från ett skifte till ett annat,… men säg mig var en hare eller en tjäder är född.
Han var svår att övertyga om det orätta i att jaga på olovlig tid och mark. I övrigt var han annars mycket laglydig och stolt över att vara bonde.
Han var av medellängd med kraftig kroppsbyggnad, skarpa blå ögon, breda händer och en stor yvig mustasch. Han talade en utpräglad dialekt s.k. bondska.
En dialektforskaren D.O. Setterlund besökte Granbergsträsk 1941 och skrev att:” Skogli-Johan talade ett mål med en sådan stil att det var en fröjd att höra. Just därför att han var stolt över sitt mål, kunde han tala med en säkerhet och glädje som ingenting kände av den osäkerhet som tycks följa med blandspråk mellan dialekt och rikssvenska”.
1911 dog hans hustru Lovisa av tbc endast 36 år gammal. Johan var då 45 år. Sedan hustruns död sa Johan: ”Senn dess ha i tjårt oppa ain maid”.
Skogli-Johan jagade mycket och året 1914 var det gott om allt slags småvilt.
En morgon gick han hemifrån och kom hem sedan det blivit skymning.
Den dagen hade jaktbytet blivit så stort att han måste lämna det och ta pojkarna med som hjälp att bära hem det dagen därpå.
När de kom hem med fångsten fanns där 11 tjädertuppar varav 5 var riktiga gammeltuppar, 2 tjäderhönor, 2 harar och en orre.
Om detta sa Johan: ”De här ska i få tala om men i lev”.
Det finns många berättelser om vad han sagt vid olika tillfällen. Här är några exempel på detta:
En dag när Johan varit ute och vittjat sina fällor och var på väg hem, träffade han bröderna Karlsson som höll på med grävning av ett skogsdike inne i en granskog. Johan stod och såg på deras arbete och bröderna trodde att han beundrade deras flit med spadar, spett och hackor. Men innan Johan fortsatte hemåt så sa han: ”No va jä värkligt fåfang… no vore bätter je for oppi lia o to je en gillernäng”.
Under en utdikning vid Tegmyren var Skogli-Johan nära att drunkna i vatten och gyttja när en damm brast. Hans pojkar fanns i närheten och kunde hjälpa honom upp.
Om denna händelse sa Johan: ”Jaasi, ha i dreppe mä äina Taigmira ni ä diik, no ha i skämdes!”.
Vid ett tillfälle yttrade sig en granne nedsättande om hans häst som var en liten märr. Då sa Johan:” No vait i att marra min jer lite kör vä, men i klar mä väa, å då bort granna å djera nä!”.
En vinter snöade det och blåste väldigt mycket vid Jul o Nyårshelgen.
Skogli-Johan försökte skotta bort all snö som drev igen vid den s.k. Skolibron, längst västerut på Stormyran norr om byn.
Men sedan han kämpat med snön i ett par dagar utan att nederbörden avtog så gav han till slut upp, såg upp mot himlen och sa:
– Nä, nu val han djiva sä han som bätter hov ha!
Johan avled 1943 och var då 78 år gammal.
Tomas Johansson
Glommersträsk